Kesoneso

Började tidigt på jobb idag, och jag kan säga att det är omänskligt att behöva gå upp vid 04.30 som jag behöver då. Tur att det inte är varje dag som vissa gör, det hade jag nog inte klarat.
Fördelen är dock att man slutar ju desto tidigare istället, så man kan åka hem och sova middag....  :o)


Nåväl, nu är det dags för dagens djur som blir: Lurfvas Felix !


 
Jag vet, jag vet tomtekläder på honom också.

Lurfvas är en åsna på 9 år som jag har haft sen han var 4. När han kom var han fortfarande hingst och rent ut sagt en riktig liten terrormaskin. Han högg och sparkade så fort han bara fick chansen.

Men så fort han blev kastrerad lugnade han sig genast och med lite tid och uppfostran är han nu jättesnäll och superkelen. Men han måste lära känna en först för han är lite reserverad mot nya människor.

Jag tror det man fick lägga mest tid på var att träna honom på att det inte var farligt att lyfta hovarna. Pga skräckupplevelser tidigare i hans liv, var det jättesvårt och han var livrädd för hovslagaren. Nu kommer de dock bra överens (oftast iaf, han måste ju prova bråka lite ibland för att upprätthålla sitt rykte).

De flesta som får höra att vi har en åsna brukar säga: - En åsna?! , vad har man den till?  Tja, se bara nedan.



Givetvis är det ju meningen att man ska sitta i vagnen, inte gå framför, men han är så snäll så han märker inte det i vilket fall som.
Faktiskt när han skulle köras in behövde man träna ett steg i taget sakta, sakta som med hästar utan det var bara att ta på han selen en gång och nästa gång koppla  vagnen och hoppa på.

Sen vill jag också säga till alla som tror på det felaktiga ryktet att åsnor är envisa: det stämmer inte. Till skillnad från hästen som är ett flyktdjur i högsta grad, så tvärstannar Lurfvas när han blir osäker på något eller inte förstår, och okunniga människor tolkar det då som envishet.

Personligen föredrar jag ju iaf att hantera ett djur som stannar när det blir rädd framför ett som flyr.

Jag klagade på kylan igår, det skulle jag aldrig gjort.
Det enda jag kan säga egentligen är att jag är tacksam att jag har snälla arbetskollegor som förstår vilken "frysekylling" jag är och låter mig gå in först om dagarna, när där är möjlighet. Stort tack till er för det!

Vidare i min djurberättelse (jag hade kanske kunnat göra en bra barnbok med alla mina djur, bilderna är ju inga problem det är värre att komma på en berättelse av det) har turen idag hamnat på Klockarens Sampa.

Sampa är min shetlandsponny på 15 år (i sina bästa år med andra ord) som jag haft nu i 6 år snart.



Hon är absolut den snällaste goaste shettis man kan tänka sig och vi har haft mycket skoj tillsammans och hon har fått stå ut med en hel del....   :o)
Man kan låta vem som helst pyssla med henne och vara helt trygg, och alla som tycker att shettisar är busiga envisa små odjur hade varit tvungna att ändra sig om de hade träffat henne (utom möjligen när hovslagaren ska slå på henne skor, eller vad säger du hovis?).

Något av det härligaste som finns är att åka pulka! Det har jag haft några kompisar som har fått komma och prova på med och jag tror de håller med.  Se själv hur skoj det ser ut!






Tyvärr är det ju inte så ofta vi har nysnö här utan oftast smälter det bort direkt eller blir skare, och då tycker hon det är lite otäckt för det låter så högt. Och man får ta det försiktigt i svängarna för annars ramlar man lätt av, det är svårt att hålla balansen på en smal pulka. Det vet de som varit här och provat......   :o)


En annan rolig grej som stackars Sampa fått utstå var luciaridningen i byn där jag bodde innan.



Det var så roligt för när vi stod uppradade där allihopa, och alla hästar hade ungefär samma tomtemundering, så var där ett barn som pekade på just Sampa och skrek: Titta, Tomten!!  Vet ni varför?  Jo, för hon hade skägg, och det har ju riktiga tomten. Det var så gulligt att höra. Och jag måste erkänna att man blev lite mallig för vi gjorde succe med både skägget på henne, och att vi (en granne som var med) var paketerna som hon skulle dela ut.

I juni 2005 fick Sampa världens sötaste och gulligaste fölis, en liten flicka (eller sto som det ju heter).



Jag hade kunnat lägga upp hur många söta bilder som helst på henne, men av uppenbara skäl hade det varit ganska jobbigt, så jag får nöja mig med dessa:






När hon var 2 år bestämde jag mig för att sälja henne, då jag tyckte att hon inte fick den tid hon förtjänade och hon fick de bästa nya ägarna man kan tänka sig och har det nu jättebra!

Jag börjar med att säga Bbrrr !! Temperaturen sjunker snabbt därute och med den isiga vinden som det är idag är det inte roligt att gå ut, men det måste tyvärr göras.

Men jag lovade mig själv att göra färdigt hö-häcken idag och det kan jag stolt säga att jag gjort. Däremot är jag inte riktigt lika stolt över den som jag var igår, för när benen skulle på så upptäckte jag hur sned och ving den blivit. Men, men den står upp och den gör den nytta den ska i alla fall.



Turligt nog för mig syns det inte lika tydligt på bilden hur sned den egentligen är.....


Idag är det som jag nämnde igår min andra katt Smiley som ska få en kort presentation.
Det är en fin liten dam (dock en bra jägare, men det vill hon inte prata högt om för det kan spoliera hennes rykte) som blir 7 år i vår.
Det var inte alls meningen att jag skulle ha fler katter när hon kom till mig,  jag hade redan två stycken då (den ena finns tyvärr inte med oss längre) och tyckte väl egentligen det var fullt tillräckligt. Men så en dag låg hon bara där på ett ställe jag gjorde praktik, och eftersom jag är jag så följde hon med hem en dag.    :o)



Nu är det tyvärr inte alls någon bra bild på henne, men jag har inte fått riktig ordning på mina bilder sedan datorn fick en makeover (Tusen tack för det förresten - ni vet vem ni är), så det var den enda jag hittade så här lite hastigt. Men det kommer säkert något bättre senare.

Hon var världens sötaste som källing och tog oftast det mesta med ro, förutom en gång när ett par bekanta kom på besök med sin schäfer, då satt hon helt plötsligt uppe i gardinstången.
Nu har hon som tur är kommit över sin värsta hundrädsla, i alla fall sålänge hunden är någorlunda lugn, och är bästa kompis med Max.

Jaha, då var det redan lördag kväll och dagen har som vanligt flugit förbi.
Men jag ska dock inte klaga, tycker nog jag har hunnit få gjort en del idag.

Började skruva ihop en hö-häck till fåren och getterna, och jag måste faktiskt säga att jag blev ganska imponerad över mig själv, den blir riktigt fin. Imorgon ska jag försöka göra färdigt den, har taket och benen kvar.
Den blir ganska stor så det blir skönt att man slipper fylla på hö till dem varje dag.
Kanske det kommer en bild här på den imorgon, får se om jag är lika stolt över den när den är helt klar.   :o)

Idag har turen kommit till min ena lille katt i djurens presentation.




Davina, eller som hon är mest van att kallas, Vinis (ibland även Wimsekis) är faktiskt mitt första egna djur.
Hon blir 11 år i maj och är minst sagt en ganska speciell katt.

När hon var liten var hon ett monster som for fram överallt och välte allt i sin väg. Jag kommer faktiskt ihåg en gång när jag kom hem och hon hade lyckats klättra upp och välta ner en kryddburk. Det låg krydda över hela köksgolvet och en bit in i vardagsrummet.
Men när hon blev lite äldre lugnade hon sig, och nu är hon en riktig soffpotatis.

Inte heller är hon rädd för något, hon följer gärna med in i duschen och dricker lite när man ska duscha, eller vill hon följa med och åka bil, så man kan inte lämna någon bildörr öppen här.
En annan sak hon älskar är att bli dammsugad, fast kanske inte på högsta sugeffekt......

Det var lite om Vinis liv det, och nästa gång blir det nog min andra katt som får strålkastarna riktade mot sig.

Äntligen!.... är det min tur att göra ett försök att bli ett med den moderna världen.  Ni får ursäkta mig de första gångerna här, då jag inte har den blekaste aning om vad jag gör utan mest provar mig fram.

Jag tänkte under de här första dagarna göra en liten presentation av alla våra djur, då de är en stor del av mitt liv och jag har en känsla av att mycket av innehållet i denna blogg kommer att handla om just dem.


Först ut blir allas vår Max!                                                                                                                                                                    

          Visst är han fin !


Han är en riktig äkta Rondell-hund som kom in i våra liv av en ren slump för ca 4 ½  år sedan.

Han var då 1 år gammal, och en (nästan) riktig odåga.
Efter många skratt och tårar (och dyra veterinärräkningar), är han fortfarande en odåga men högt älskad av oss och många andra.



Här nedan ser vi honom utöva en av hans (många) favoritsysselsättningar!






Som sagt så kommer mycket här inne handla om våra djur (ska dock försöka begränsa det lite och skriva om annat i vardagen och ovardagen också), så nästa gång får ni träffa något/några av våra andra djur