Pyssel och pussel
Jag hade tänkt att som ett litet höstprojekt skulle jag bygga en klätterställning till katterna (med viss hjälp från Thomas såklart).
Vi tittade över vad vi hade hemma som vi kunde använda och köpte lite lim och annat bra att ha till det.
Sedan gick jag ut på nätet för att få lite ideér på hur den skulle se ut, och var då bl.a. på en viss köp-och säljsida.
Då fick jag syn på en monstruös ställning till ett mycket bra pris.
Efter mycket övervägande och stor beslutsångest kom vi fram till att vi inte kommer i närheten av den, både vad gäller storlek och kostnad även om vi skulle byggt själva.
Sagt och gjort, i måndags slängde jag iväg en beställning på den men var dock ändå lite nedstämd då leveranstiden var 2-4 veckor. Tänk att kanske behöva vänta en hel månad, då är ju katterna nästan vuxna (med viss överdrift... :o) ).
Nåväl, den som väntar på något gott.......
Men redan i torsdags fick vi ett mail om att vår leverans var skickad. Eftersom det skickas från utlandet gissar vi på att det väl tar en liten vecka eller så.
Skönt i alla fall att det bara blir två veckors väntetid istället för fyra.
Thomas hade också ett litet projekt, visserligen åt någon annan men ändock roligt.
En av våra revisorer fyllar nämligen 60 år och de andra ville ge henne ett presentkort från oss, och då undrade de om vi hade en gammal stol man kunde ge henne som en rolig grej.
Sagt och gjort skulle Thomas fixa detta, och nog fixade han det alltid. Det blev skitbra, han är såå duktig min man:
Denna höll han på med i fredags, och mitt i alltihop tittade jag ut genom fönstret, och vad kommer där om inte en lastbil!
Jodå, fem dagar efter beställning, en dag efter skickad leverans kom klätterställningen hem till gården. Snacka om bra service!
Så jag for ut för att hämta in lådorna (jo, den kom i två paket), men de var så tunga så Thomas fick ta dem :o)
Så nu hade jag också ett projekt ändå, dock en aning mindre än om vi skulle byggt själva, men det var ändå ett ganska stort pusslande:
Hela vardagsrummet var fyllt av sådana småbitar.
Efter ett par, tre timmars pusslande och byggande var den färdig och på plats:
Fin va?
Man ser knappt Herkules men han sitter på motsatt sida mot Pocahontas och tittar in i boet. Han smälter in bra.
Den är ca 180 cm lång och 50 cm djup. Höjden är ställbar mellan 230 cm och 260 cm, men eftersom vi bara 200 cm högt i tak fick Thomas såga av den lite på ett ställe, och så spänner man den upp mot taket så den ska stå riktigt stabilt.
Det blev superbra.
Är någon intresserad så finns det massor av olika sorter och storlekar att beställa till suveräna priser, så bara hojta till så ska jag skicka er vidare.
Idag har vi haft besök av Roger och Emelie och Emelies kompis.
Emelie ägnade sig helhjärtat åt djuren som vanligt och även hennes kompis:
Både jag och Thomas blev dock lite förvånade för både Pocahontas och Herkules var väldigt reserverade mot dem. Det tog en stund innan de fick klappa och hålla dem, men Simba var lika lugn och cool som vanligt.
Frågan är hur man ska ställa sig till detta? Ska man bjuda hem folk mer så de vänjer sig vid andra människor, eller ska man tycka att det är bra att de inte går fram till vem som helst? De kommer ju ändå att vara ute en hel del och då kan det ju vara bra.
Vad tycker ni andra? Jag är lite kluven faktiskt.....
Vi tittade över vad vi hade hemma som vi kunde använda och köpte lite lim och annat bra att ha till det.
Sedan gick jag ut på nätet för att få lite ideér på hur den skulle se ut, och var då bl.a. på en viss köp-och säljsida.
Då fick jag syn på en monstruös ställning till ett mycket bra pris.
Efter mycket övervägande och stor beslutsångest kom vi fram till att vi inte kommer i närheten av den, både vad gäller storlek och kostnad även om vi skulle byggt själva.
Sagt och gjort, i måndags slängde jag iväg en beställning på den men var dock ändå lite nedstämd då leveranstiden var 2-4 veckor. Tänk att kanske behöva vänta en hel månad, då är ju katterna nästan vuxna (med viss överdrift... :o) ).
Nåväl, den som väntar på något gott.......
Men redan i torsdags fick vi ett mail om att vår leverans var skickad. Eftersom det skickas från utlandet gissar vi på att det väl tar en liten vecka eller så.
Skönt i alla fall att det bara blir två veckors väntetid istället för fyra.
Thomas hade också ett litet projekt, visserligen åt någon annan men ändock roligt.
En av våra revisorer fyllar nämligen 60 år och de andra ville ge henne ett presentkort från oss, och då undrade de om vi hade en gammal stol man kunde ge henne som en rolig grej.
Sagt och gjort skulle Thomas fixa detta, och nog fixade han det alltid. Det blev skitbra, han är såå duktig min man:
Denna höll han på med i fredags, och mitt i alltihop tittade jag ut genom fönstret, och vad kommer där om inte en lastbil!
Jodå, fem dagar efter beställning, en dag efter skickad leverans kom klätterställningen hem till gården. Snacka om bra service!
Så jag for ut för att hämta in lådorna (jo, den kom i två paket), men de var så tunga så Thomas fick ta dem :o)
Så nu hade jag också ett projekt ändå, dock en aning mindre än om vi skulle byggt själva, men det var ändå ett ganska stort pusslande:
Hela vardagsrummet var fyllt av sådana småbitar.
Efter ett par, tre timmars pusslande och byggande var den färdig och på plats:
Fin va?
Man ser knappt Herkules men han sitter på motsatt sida mot Pocahontas och tittar in i boet. Han smälter in bra.
Den är ca 180 cm lång och 50 cm djup. Höjden är ställbar mellan 230 cm och 260 cm, men eftersom vi bara 200 cm högt i tak fick Thomas såga av den lite på ett ställe, och så spänner man den upp mot taket så den ska stå riktigt stabilt.
Det blev superbra.
Är någon intresserad så finns det massor av olika sorter och storlekar att beställa till suveräna priser, så bara hojta till så ska jag skicka er vidare.
Idag har vi haft besök av Roger och Emelie och Emelies kompis.
Emelie ägnade sig helhjärtat åt djuren som vanligt och även hennes kompis:
Både jag och Thomas blev dock lite förvånade för både Pocahontas och Herkules var väldigt reserverade mot dem. Det tog en stund innan de fick klappa och hålla dem, men Simba var lika lugn och cool som vanligt.
Frågan är hur man ska ställa sig till detta? Ska man bjuda hem folk mer så de vänjer sig vid andra människor, eller ska man tycka att det är bra att de inte går fram till vem som helst? De kommer ju ändå att vara ute en hel del och då kan det ju vara bra.
Vad tycker ni andra? Jag är lite kluven faktiskt.....
Gamla gängor
Nu börjar livet återgå i gamla gängor igen. Vi har haft en veckas tid hemma i lugn o ro då vi kunnat pusta ut och hämta andan.
Detta har dock inte inneburit att vi har gått och latat oss hela tiden.
Vi har varit hemma hos Anna och Anders ett par helger och hjälpt dem sätta upp ett gigantiskt stort vindskjul. Visserligen har männen gjort övervägande del, men Anna och jag har ändå hjälpt till en hel del. Vi har burit fram det mesta, vi har grävt hål till plintarna, vi har satt i brädorna och varit allmänna springsjasar.
När det var dags att slänga upp taket var vi dock inte till så mycket nytta. Vi bar fram plåtarna men sen kunde vi inte göra mycket mer.
Urtjusigt blev det! Tyvärr hade jag ingen kamera med sista dagen så jag fick ingen "färdigbild".
I gengäld har vi bl.a. fått supergod mat, ena dagen fick jag välja och givetvis blev det då fläskfilé med pommes och bearnaisesås.
Andra gången fick Thomas äntligen en efterlängtad fiskrätt. Anders gjorde en fiskgryta som säkert var supergod, men eftersom jag inte äter fisk fick jag tortillas :o)
Eftersom Anders, Anna och Thomas alltid har vilda diskussioner huruvida Max ska få ligga i sängen/soffan eller inte är jag bara tvungen att visa att vi även hunnit med en och annan tupplur denna veckan:
Så Anna: Thomas är inte alltid så sträng som han vill framstå, men berätta inte för honom att ni vet..... :o)
Katterna växer så det knakar här hemma, och de blir vildare och vildare för varje dag.
Max leker också gärna med dem:
Nu börjar de verkligen utveckla sina egna små personligheter. Pocahontas är absolut mest kelen, hon kan vända kroppen ut och in för att få ligga i knäet och bli kliad, och inte ligger hon stilla heller utan hon kråmar och stryker sig hela tiden.
Simba är den lite lugnare som gärna ligger vid sidan om istället för i knäet. Han liksom bara hänger med och är hur avslappnad som helst.
Hercules är den som söker mest uppmärksamhet. Han pratar mycket och kommer och vill vara med hela tiden. Här sitter han framför datorn tillsammans med mig:
Han är även den som är tuffast när de är ute. Han springer gärna ut själv en stund och han tar längst rundor också, men ingen av dem har lämnat tomten ännu.
Vi har haft lite problem med maten däremot, för småttingarna har ju sin specialkost för att de är små och för att få ordning på deras magar, och Vinis har ju sin njurdiet. Men Vinis vill ha småttingarnas mat och de vill ha hennes mat.
What to do?
Jo så här:
Småttingarna får ha sin mat i transportlådan där de kan ta sig ut och in genom det lilla hålet på ovansidan (är det detta som kallas matlåda?), och Vinis får sin mat ute när småttingarna är inne. Smart va?
Igår var jag tillbaka på förskolan för första gången denna hösten, det var så roligt att träffa alla igen, däremot var det många nya barn att lära sig namnen på :o)
De som jag träffat sen innan kände igen mig lite men många hade ändå svårt att placera mig tror jag, medan vissa gick på som om jag inte varit borta alls! Det har ju ändå gått över ett halvår.
Detta har dock inte inneburit att vi har gått och latat oss hela tiden.
Vi har varit hemma hos Anna och Anders ett par helger och hjälpt dem sätta upp ett gigantiskt stort vindskjul. Visserligen har männen gjort övervägande del, men Anna och jag har ändå hjälpt till en hel del. Vi har burit fram det mesta, vi har grävt hål till plintarna, vi har satt i brädorna och varit allmänna springsjasar.
När det var dags att slänga upp taket var vi dock inte till så mycket nytta. Vi bar fram plåtarna men sen kunde vi inte göra mycket mer.
Urtjusigt blev det! Tyvärr hade jag ingen kamera med sista dagen så jag fick ingen "färdigbild".
I gengäld har vi bl.a. fått supergod mat, ena dagen fick jag välja och givetvis blev det då fläskfilé med pommes och bearnaisesås.
Andra gången fick Thomas äntligen en efterlängtad fiskrätt. Anders gjorde en fiskgryta som säkert var supergod, men eftersom jag inte äter fisk fick jag tortillas :o)
Eftersom Anders, Anna och Thomas alltid har vilda diskussioner huruvida Max ska få ligga i sängen/soffan eller inte är jag bara tvungen att visa att vi även hunnit med en och annan tupplur denna veckan:
Så Anna: Thomas är inte alltid så sträng som han vill framstå, men berätta inte för honom att ni vet..... :o)
Katterna växer så det knakar här hemma, och de blir vildare och vildare för varje dag.
Max leker också gärna med dem:
Nu börjar de verkligen utveckla sina egna små personligheter. Pocahontas är absolut mest kelen, hon kan vända kroppen ut och in för att få ligga i knäet och bli kliad, och inte ligger hon stilla heller utan hon kråmar och stryker sig hela tiden.
Simba är den lite lugnare som gärna ligger vid sidan om istället för i knäet. Han liksom bara hänger med och är hur avslappnad som helst.
Hercules är den som söker mest uppmärksamhet. Han pratar mycket och kommer och vill vara med hela tiden. Här sitter han framför datorn tillsammans med mig:
Han är även den som är tuffast när de är ute. Han springer gärna ut själv en stund och han tar längst rundor också, men ingen av dem har lämnat tomten ännu.
Vi har haft lite problem med maten däremot, för småttingarna har ju sin specialkost för att de är små och för att få ordning på deras magar, och Vinis har ju sin njurdiet. Men Vinis vill ha småttingarnas mat och de vill ha hennes mat.
What to do?
Jo så här:
Småttingarna får ha sin mat i transportlådan där de kan ta sig ut och in genom det lilla hålet på ovansidan (är det detta som kallas matlåda?), och Vinis får sin mat ute när småttingarna är inne. Smart va?
Igår var jag tillbaka på förskolan för första gången denna hösten, det var så roligt att träffa alla igen, däremot var det många nya barn att lära sig namnen på :o)
De som jag träffat sen innan kände igen mig lite men många hade ändå svårt att placera mig tror jag, medan vissa gick på som om jag inte varit borta alls! Det har ju ändå gått över ett halvår.
Födelsedags/Bröllopsresa dag 7
Tisdag 22 sept. 2009
Sista dagen på resan var ytterligare en dag som bara innebar bilkörning. Det var en ren transportsträcka för att komma hem.
Vi började bägge två få lite hemlängtan nu, därför var vi uppe redan vid sju.
Efter frukosten packade vi in i bilen och körde från Gasthof Muller:
Sträckan genom Tyskland körde vi denna gång enbart på autobahn, vilket innebar att Thomas fick leka av sig lite på de vägar där det är fri fart:
För vår del flöt det på ganska smärtfritt, men på ett ställe hade en lastbil vält, i andra färdriktningen, och låg på tväre över hela körbanan. Det sista vi hörde på radion var att det var 18 km kö i alla tre filerna, och det bara byggde på......
Vi var rätt glada att det inte var på vår sida.
När vi stannade för att tanka sista gången i Tyskland såg jag att vi hade fått ett stenskott i en av extralamporna (den mittersta). (man mördar en o annan insekt när man håller närmre 200 km /h)
Men när jag tittade lite närmre såg jag att stenen låg kvar inne i lampan, och då visade det sig att det var inte alls någon sten....:
Det var en nöt! Vi hade fått ett nötskott!!
Snacka om att vi skrattade.
Vid 15-tiden, efter ca 7 timmars körning, var vi framme vid hamnen i Rostock och givetvis missade vi en båt med ca 20 minuter.
Nästa båt gick inte förrän klockan 17.00, vilket innebar ett par timmars väntan.
Så vi lutade sätena så långt bak det gick och lade oss för att slumra ett tag.
Till slut kom äntligen båten och vi kunde köra ombord.
Vi började med att äta middag som bestod av schnitzel med pommes och bearnaisesås (ser ni Anna o Anders, bearnaise är gott! hihi) som faktiskt var helt okej för att vara "snabbmat".
Denna båtresan var inte lika lång som den på vägen ner så efter lite rundvandring.....
..... var det dags att gå ner till bilen igen och köra vidare.
När vi körde igenom Danmark var den stora frågan om vi skulle satsa på att köra direkt hem, trots att det kunde bli ganska sent, eller övernatta i Danmark.
Det flöt dock på så smidigt så vi var i Helsingör något så när i tid och kom precis så vi kunde köra direkt ombord på en färja som låg inne.
Äntligen var vi hemma i Sverige igen.
Helsingborg i sikte:
Det var inte precis fullbelagt på färjan mellan Helsingör och Helsingborg vid denna tiden på kvällen. Förutom några lastbilar på undre däck var det bara några få bilar:
När klockan var runt 23.00 svängde vi till slut in på vår egen gårdsplan och var faktiskt ganska pigga med tanke på att vi varit uppe sedan sju på morgonen och kört ca 120 mil bara denna dagen.
Vi stupade dock ganska snabbt i säng ändå.
Allt som allt körde vi ganska exakt 300 mil hela resan igenom och med enbart en glödlampa som behövde bytas (vilket ju hade hänt i vilket fall som helst) och ett nötskott i extralampan, får jag säga att det gått väldigt bra och vi har haft en fantastisk resa som blir svår att slå!
Sista dagen på resan var ytterligare en dag som bara innebar bilkörning. Det var en ren transportsträcka för att komma hem.
Vi började bägge två få lite hemlängtan nu, därför var vi uppe redan vid sju.
Efter frukosten packade vi in i bilen och körde från Gasthof Muller:
Sträckan genom Tyskland körde vi denna gång enbart på autobahn, vilket innebar att Thomas fick leka av sig lite på de vägar där det är fri fart:
För vår del flöt det på ganska smärtfritt, men på ett ställe hade en lastbil vält, i andra färdriktningen, och låg på tväre över hela körbanan. Det sista vi hörde på radion var att det var 18 km kö i alla tre filerna, och det bara byggde på......
Vi var rätt glada att det inte var på vår sida.
När vi stannade för att tanka sista gången i Tyskland såg jag att vi hade fått ett stenskott i en av extralamporna (den mittersta). (man mördar en o annan insekt när man håller närmre 200 km /h)
Men när jag tittade lite närmre såg jag att stenen låg kvar inne i lampan, och då visade det sig att det var inte alls någon sten....:
Det var en nöt! Vi hade fått ett nötskott!!
Snacka om att vi skrattade.
Vid 15-tiden, efter ca 7 timmars körning, var vi framme vid hamnen i Rostock och givetvis missade vi en båt med ca 20 minuter.
Nästa båt gick inte förrän klockan 17.00, vilket innebar ett par timmars väntan.
Så vi lutade sätena så långt bak det gick och lade oss för att slumra ett tag.
Till slut kom äntligen båten och vi kunde köra ombord.
Vi började med att äta middag som bestod av schnitzel med pommes och bearnaisesås (ser ni Anna o Anders, bearnaise är gott! hihi) som faktiskt var helt okej för att vara "snabbmat".
Denna båtresan var inte lika lång som den på vägen ner så efter lite rundvandring.....
..... var det dags att gå ner till bilen igen och köra vidare.
När vi körde igenom Danmark var den stora frågan om vi skulle satsa på att köra direkt hem, trots att det kunde bli ganska sent, eller övernatta i Danmark.
Det flöt dock på så smidigt så vi var i Helsingör något så när i tid och kom precis så vi kunde köra direkt ombord på en färja som låg inne.
Äntligen var vi hemma i Sverige igen.
Helsingborg i sikte:
Det var inte precis fullbelagt på färjan mellan Helsingör och Helsingborg vid denna tiden på kvällen. Förutom några lastbilar på undre däck var det bara några få bilar:
När klockan var runt 23.00 svängde vi till slut in på vår egen gårdsplan och var faktiskt ganska pigga med tanke på att vi varit uppe sedan sju på morgonen och kört ca 120 mil bara denna dagen.
Vi stupade dock ganska snabbt i säng ändå.
Allt som allt körde vi ganska exakt 300 mil hela resan igenom och med enbart en glödlampa som behövde bytas (vilket ju hade hänt i vilket fall som helst) och ett nötskott i extralampan, får jag säga att det gått väldigt bra och vi har haft en fantastisk resa som blir svår att slå!
Födelsedags/Bröllopsresa dag 6
Måndag 21 sept. 2009
Tänk er att vakna lagom utvilad vid 7-tiden morgonen. Vädret är fint, men morgondimman har inte riktigt släppt taget, och luften är frisk och klar.
Tänk er att få gå ut på balkongen under dessa förhållanden och mötas av detta:
Det var så underbart att jag, som egentligen inte alls är någon morgonmänniska, tyckte det var jättehärligt att få gå upp. Jag stod bara där inlindad i mitt täcke och sög in den sköna luften.
Till slut var jag tvungen att slita mig därifrån så vi kunde gå ner och äta frukost innan det var dags att fara vidare.
I denna trevliga hörnan satt vi och åt frukost:
Här är uteplatsen där vi satt och mös kvällen innan:
Och här är Käferhube Gasthof:
Lägg märke till alla blommor, så var det på varenda alphus vi såg, ett jättehav av blommor. Vilket jobb att sköta alla dem.
När vi satt och åt frukost pratade vi lite med mannen som drev Käferhube, och berättade att vi ville köra upp i bergen. Han tipsade oss då om ett ställe som hette Nockalmstrasse, och visade oss på kartan var det låg.
Sagt och gjort. När vi hade ätit upp frukosten och tagit ytterligare fler bilder styrde vi kosan mot bergen.
Redan långt innan vi var framme fanns det massor av fina berg att titta på:
När vi kom fram visade det sig att Nockalmstrasse var en nationalpark som man kunde köra igenom. Det var en väg som var ca 35 km lång, och det fanns ca 20-25 olika stopp där det fanns små minimuseér, information av olika slag, matställen m.m. Givetvis fanns det även souvenirbutiker....
Trots att vi bara stannade till på en tre-fyra ställen i korta stunder, tog det oss ca 3,5 timme att köra igenom. Alltså förstår ni nog att man lätt skulle kunna spendera en heldag där.
Vi tog hundratals bilder inne i parken då det var en natur som var helt underbar att beskåda. Tyvärr är det ju inte alls samma sak på bild som i verkligheten. Dels blir det inte lika mäktigt och dels ser man inte hur högt det faktiskt är.
Eftersom det hade blivit ganska jobbigt att ladda ner alla bilder vi tagit får ni nöja er med ett par tre stycken.
Det var som sagt en underbar natur som inte bara bestod av berg utan även öppna fält, växter, träd, buskar och vatten:
En liten körning och vips så är vi en bra bit ovanför:
En av många vackra bilder:
Högsta stället man kunde köra till låg på 2042 meter så det var ganska högt (jämför med Sveriges högsta berg Kebnekaise som är ca 2100 meter).
En rolig grej där uppe på högsta punkten var denna:
Tittar ni noga så ser ni kanske att alla små vita stenar längst ut bildar små mönster, nämligen namn.
Exempelvis:
Japp, folk från hela världen har skrivit sina namn med dessa stenar. På varenda liten utstickare fanns det mängder med namn.
Vi kunde ju förstås inte vara sämre, utan var också tvugna att sätta vårt avtryck i alperna:
När vi kört hela rundan och kommit ut ur nationalparken började vi köra så sakteliga mot Salzburg. Vi hade dock inte riktigt bestämt oss för om vi skulle stanna över en natt där och ta en liten sightseeingrunda dagen efter, eller om vi skulle köra vidare.
Till slut kom vi fram till att vi nog hellre ville ha mer tid på oss än så, när vi ska till Salzburg, så vi körde förbi och vidare in i Tyskland.
Ju längre vi körde desto mindre såg man av bergen i skymningen:
Vid 21-tiden hittade vi Gasthof Muller (fast med tyskt y) som hade lediga rum, och checkade in där. Trötta som vi var efter en dag med så många intryck somnade vi snabbt.
Tänk er att vakna lagom utvilad vid 7-tiden morgonen. Vädret är fint, men morgondimman har inte riktigt släppt taget, och luften är frisk och klar.
Tänk er att få gå ut på balkongen under dessa förhållanden och mötas av detta:
Det var så underbart att jag, som egentligen inte alls är någon morgonmänniska, tyckte det var jättehärligt att få gå upp. Jag stod bara där inlindad i mitt täcke och sög in den sköna luften.
Till slut var jag tvungen att slita mig därifrån så vi kunde gå ner och äta frukost innan det var dags att fara vidare.
I denna trevliga hörnan satt vi och åt frukost:
Här är uteplatsen där vi satt och mös kvällen innan:
Och här är Käferhube Gasthof:
Lägg märke till alla blommor, så var det på varenda alphus vi såg, ett jättehav av blommor. Vilket jobb att sköta alla dem.
När vi satt och åt frukost pratade vi lite med mannen som drev Käferhube, och berättade att vi ville köra upp i bergen. Han tipsade oss då om ett ställe som hette Nockalmstrasse, och visade oss på kartan var det låg.
Sagt och gjort. När vi hade ätit upp frukosten och tagit ytterligare fler bilder styrde vi kosan mot bergen.
Redan långt innan vi var framme fanns det massor av fina berg att titta på:
När vi kom fram visade det sig att Nockalmstrasse var en nationalpark som man kunde köra igenom. Det var en väg som var ca 35 km lång, och det fanns ca 20-25 olika stopp där det fanns små minimuseér, information av olika slag, matställen m.m. Givetvis fanns det även souvenirbutiker....
Trots att vi bara stannade till på en tre-fyra ställen i korta stunder, tog det oss ca 3,5 timme att köra igenom. Alltså förstår ni nog att man lätt skulle kunna spendera en heldag där.
Vi tog hundratals bilder inne i parken då det var en natur som var helt underbar att beskåda. Tyvärr är det ju inte alls samma sak på bild som i verkligheten. Dels blir det inte lika mäktigt och dels ser man inte hur högt det faktiskt är.
Eftersom det hade blivit ganska jobbigt att ladda ner alla bilder vi tagit får ni nöja er med ett par tre stycken.
Det var som sagt en underbar natur som inte bara bestod av berg utan även öppna fält, växter, träd, buskar och vatten:
En liten körning och vips så är vi en bra bit ovanför:
En av många vackra bilder:
Högsta stället man kunde köra till låg på 2042 meter så det var ganska högt (jämför med Sveriges högsta berg Kebnekaise som är ca 2100 meter).
En rolig grej där uppe på högsta punkten var denna:
Tittar ni noga så ser ni kanske att alla små vita stenar längst ut bildar små mönster, nämligen namn.
Exempelvis:
Japp, folk från hela världen har skrivit sina namn med dessa stenar. På varenda liten utstickare fanns det mängder med namn.
Vi kunde ju förstås inte vara sämre, utan var också tvugna att sätta vårt avtryck i alperna:
När vi kört hela rundan och kommit ut ur nationalparken började vi köra så sakteliga mot Salzburg. Vi hade dock inte riktigt bestämt oss för om vi skulle stanna över en natt där och ta en liten sightseeingrunda dagen efter, eller om vi skulle köra vidare.
Till slut kom vi fram till att vi nog hellre ville ha mer tid på oss än så, när vi ska till Salzburg, så vi körde förbi och vidare in i Tyskland.
Ju längre vi körde desto mindre såg man av bergen i skymningen:
Vid 21-tiden hittade vi Gasthof Muller (fast med tyskt y) som hade lediga rum, och checkade in där. Trötta som vi var efter en dag med så många intryck somnade vi snabbt.
