Kesoneso

Japp, igår eftermiddag fick han komma hem igen, och det tyckte han nog var skönt. Han blev även glad när han fick träffa sin lekfarbror igen.

 

Så nu ska vi bara hoppas på att han fortsätter äta som han ska så han kan växa och bli stor fin pojke!

Har nu fått lite positiva besked från djursjukhuset, han äter som han ska igen. De ska ta ett prov på vita blodkroppar idag och om det ser någorlunda bra ut får han komma hem i eftermiddag !!

I lördags middag när jag skulle gå ut och ge Safir mjölk, stod han och hängde i hagen. Jag tog då genast in dem och han var ganska slö och hängig, men han drack av mjölken och hade ingen feber.

 

Så efter kontakt med veterinär bestämdes det att jag skulle avvakta eftersom han fortfarande var uppe och traskade rundor och var nyfiken. Timmarna gick och trots att han inte blev direkt sämre, så såg jag heller ingen förbättring och det blev svårare att få honom att ta mjölken.

 

Jag fortsatte att hålla kontakt med veterinär men när han till slut inte visade minsta intresse för mjölken bestämdes det att något fick göras. Vi bestämde oss för att köra in hellre än att ta ut distriktveterinärerna, de har ju trots allt helt andra resurser på djursjukhuset.

 

Så fantastiska Hovis fick återigen rycka in och klockan var nu runt 22.00. Hovis har ju dessutom en bra bit att köra så hon var hos mig vid 23-snåret.

Eftersom det blev så hastigt så hade hon inte hunnit städa ut transporten utan hon tände belysningen så vi kunde slänga ut de två högarna som fanns där och sedan var det dags att lasta.

Medan jag gick in och hämtade Safir upptäckte Hovis att bilen var död, batteriet urladdat..... Så snabbt och lätt fram med en laddare och till slut kom vi iväg.

 

Vi var framme ca 00.30, och veterinären började sin undersökning och prover togs. Ingenting kunde konstateras, men hon misstänkte eventuellt att han kunde ha magsår. Så hon sondmatade honom eftersom han nu snart inte fått något i sig på tolv timmar och då fick han samtidigt paraffinolja för han har varit hård i magen plus medicin mot magsår.

 

Det sattes även kanyl på honom och han fick såklart stanna kvar och få dropp och vidare prover skulle tas.

 

Så vi fick lämna en stackars liten kämpe som nu hunnit bli väldigt ynklig och det var inte roligt.....

 

 

 

 

Hovis och jag var hemma hos henne vid 03.30, så jag sov på hennes soffa. Igår fick jag pratat med den veterinär som tagit över och nya prover hade gjorts, men de hade inte kunnat ställa någon diagnos ännu. Han hade varit dålig i magen istället nu, och hans vita blodkroppar var låga så de hade även satt in antibiotika.

 

I övrigt vet jag nu inget mer än att fler prover och tester ska göras idag, bl.a. annat eventuellt röntgen och ultraljud, och veterinären ska ringa mig senare i eftermiddag när de fått svar på proverna.

 

Så just nu är livet lite pest och jag går mest och oroar mig och hoppas på det bästa.

Ja, Safir han kämpar tappert på. Han var ju givetvis helt förtvivlad och gick mycket och skrek efter Sampa de första dagarna. På natten när de kom hem ifrån djursjukhuset la sig Thomas och sov med honom i boxen (dvs det blev inte mycket till sömn).

 

Han fick lite mjölkersättningspulver och en nappflaska med sig hem också så att vi kunde börja försöka ge honom mjölk. Det är inte, som många kanske tror, något som bara kommer av sig själv när man stoppar flaskan i munnen på dem, utan man måste träna upp det där så han lär sig att han ska suga.

 

På eftermiddagen nästa dag (eller ja egentligen samma dag för de var inte hemma förrän två-tre på natten) kom jag hem och hade då köpt mer mjölk med mig då det inte var det lättaste att få tag på sådär akut, men som tur var hade de i Norrköping.

Så sedan var det bara att kämpa på med att få i honom mjölk. Jag lyckade få i honom lite men inte så att han sög utan mest att det rann in i munnen, vilket också resulterade i att hälften kom utanför (läs: på mig).

 

Lite senare kom Hovis, snäll som hon är, med ett shettissto och dess föl som tillhör en kompis till henne. Kompisen var snäll nog att låta oss prova om det stoet skulle låta Safir också få dia och bli adopterad. Det var en vild chansning då det sällan fungerar när stoet redan har ett föl, men ändock värt att prova. Tyvärr så gick det inte, stoet ville inte låta honom dia, och när hon sa ifrån så vågade Safir sedan inte försöka mer.

 

Så de senaste dagarna har mer eller mindre inneburit att jag har sovit ute hos honom i boxen för att han ska känna sig lite lugnare, och även för att Thomas har jobbat i fabriken och om jag ska gå upp var och varannan timme för att mata Safir, så hade Thomas inte heller fått så mycket sömn.

 

Turligt nog för oss så började Safir så sakteliga visa intresse av att dricka direkt ur en spann, och nu dricker han enbart på det viset, så jag behöver inte längre hålla på och kladda med flaskan. Dessutom behöver jag inte ge honom riktigt lika tätt för spannen kan ju stå kvar med mjölk i ett tag.

 

 

En annan liten tråkig sak är att han har fått stå inne i boxen hela tiden, för när vi försökte släppa ut honom med Lurvfas så sprang han rakt igenom stänget i sin desperata sökan efter Sampa. Igår började man dock märka att han var lite lugnare, och skrek inte efter henne lika ofta (ni kan inte ana hur hjärtskärande det är att höra ett föl skrika efter en mamma som inte svarar).

 

Dessutom har vi sådan tur att det hos grannen går en shettisvalack som är väldigt snäll och lugn av sig, plus att han är van vid att gå med föl sedan tidigare och har varit lite "lekfarbror". Så efter att ha fått ok från ägaren provade vi att låta dem träffas och det började jättebra. Så inatt har de fått stå i varsin box och pratat lite (tyvärr ser de inte varandra för Safir är så liten i den stora boxen), och jag sov istället i stallgången för att kunna hålla koll på om Safir blev för orolig.

Idag skulle vi prova ute hagen för att se om Safir verkade ty sig till honom istället för att leta efter Sampa.

Vi började med att gå med bägge i grimskaft, och Safir visade tecken på att vilja följa honom, så vi släppte loss Safir först och efter en stund även valacken.

 

Allt gick SÅ bra, de sprang rundor och busade lite, sedan skulle de nosa lite på varandra och sedan skulle valacken dels undersöka hagen och dels rulla sig stup i kvarten. Det var så härligt att se när sprang rundor tillsammans och Safir följde hela tiden valackens spår.

 

 

 

 

Man märker också att Safir känner sig riktigt trygg med honom. Grannaste och jag stod ett tag senare och tittade på dem och då hade Safir lagt sig helt utsträckt medan valacken stod vid honom och vakade såsom mammorna normalt gör, det såg så fint ut.

 

Så nu får vi hålla alla tummar och hoppas att det fortsätter att gå framåt såhär, det enda jag vill som ska ta sig lite är mängden mjölk han dricker, det är lite i minsta laget, men å andra sidan så är han pigg och glad och full med bus.

 

Så här fin mjölkmustasch får man när man dricker ur spann:

 

Jag vill börja med att tacka för era fina kommentarer, det värmer verkligen.

Några av er undrar vad som hände så jag tänkte berätta det här, och även senare göra ett inlägg om hur det går med vår lille kämpe Safir.

 

Det började med att Thomas, som var hemma, ringde till mig för jag var i Norrköping och berättade att Sampa uppförde sig konstigt. Hon var alldeles dyngsur och hon la sig ner och rullade gång på gång. Det är det klassiska tecknet på kolik, vilket förenklat innebär att de har ont i magen av någon anledning. Jag sa till honom att han skulle gå ut och gå med henne, för ibland kan det hjälpa.

Men han ringde nästan direkt igen och sa att han fick knappt henne att gå, hon la sig ner och då fick han knappt upp henne igen.

Så jag ringde direkt efter veterinären och efter den längsta dryga halvtimmen som någonsin funnits kom han ut. Han satte igång med olika behandlingar, men hon svarade inte på något av det och hennes puls var den dubbla mot normalt.

 

Det blev beslutat att hon behövde till djursjukhuset. Thomas ringde först vår ständiga backup Hovis (eftersom vi inte har transport själva), men dels var hon ute och skodde och dels har hon en bra bit att köra till oss. Så han provade istället en av grannarna i närheten som vi vet har transport, och han var snäll nog att ställa upp.

 

Väl inne på djursjukhuset började de undersöka henne och ta prover, vilka inte såg bra ut alls. Och hon svarade fortfarande inte på någon behandling, så det började pratas om buköppning. Detta är inte något man gör i första taget på hästar då det är en mycket stor operation för dem.

 

Under all denna tiden satt jag i Norrköping och kunde bara vänta på de sporadiska uppdateringar jag fick, vilket var fruktansvärt frustrerande.

 

När jag fick prata med veterinären för andra gången kom han med de tråkiga nyheterna. Hennes puls, andning och proverna var så dåliga så hon hade högst 10 % chans att klara en buköppning. Andningen i sig var så ansträngd så om de sövde henne skulle hon antagligen inte vakna.

Ett av proverna de gjorde skulle ligga på ett värde under 1. Om de kom upp i 12 var det väldigt sällan de klarade sig, och Sampas låg på 16,7........

 

Veterinären hade även rådgjort med ytterligare en veterinär och bägge sa samma sak, så beslutet i sig var egentligen inte svårt. Hon skulle inte behöva lida mer.

 

Så jag som skulle i mitt nästa blogginlägg berätta om vilken härlig semestervecka jag hade haft hemma, fick istället lägga ut detta jobbiga besked.

 

Min fina vän:

 

 

 

 

 

 

 

Jag sitter och skriver detta från Thomas dator, så jag har tyvärr inga nya foton på henne. Men det kommer säkert :o)

Jag har förlorat en av mina bästa vänner och Safir har förlorat sin mor.

 

Älskade Sampa fick somna in på Helsingborgs djursjukhus inatt.

 

Finaste vännen....

 

Vi hade en supertrevlig helg tillsammans med grannaste grannarna. De landade strax innan vi skulle stänga för dagen, och vi började med att dricka lite gott för Thomas hade laddat upp i "baren":

 

 

Man lägger då is och drycker i baljan i mitten:

 

 

På kvällen åkte vi förstås in och åt på Butlers, lika gott som vanligt! Och snacka om att vi haft tur med vädret, det var riktigt skönt och vi kunde sitta i uteserveringen.

 

På söndagen träffades vi på hotellet och åt frukost, för att sedan - inte helt oväntat - köra ner till Söderköping och vår favoritglassbar. Den ligger alldeles vid Göta Kanal så det finns gott om änder, och det märks att de är vana vi turister för man kommer alldeles inpå dem. Nu ville jag ju inte störa när de låg och sov så jag höll mig på avstånd:

 

 

Och så goda glassar förstås, servitrisen var snäll nog att ta bild på oss alla:

 

 

Som ni ser hade vi tur med vädret även denna dagen, och med tanke på hur denna sommaren varit än så länge så är det ganska otrolig.

 

Vi var oroliga att det skulle bli lite stressigt eftersom vi var tvungna att hinna tillbaka till tolv för att öppna, men det blev alldeles lagom.

 

Innan de sedan skulle köra hemåt hann grannaste och jag gå en sväng i affärerna på köpcentret också, medan "grabbarna" fick ha öppet.

 

Vi har faktiskt haft riktig sommar här även igår och idag, och det känns verkligen behövligt, man är ju nästan deprimerad över denna sommaren.

 

Idag har jag även hunnit fynda lite på Hööks. Jag fick presentkort av pappa och Eva i födelsedagspresent och de har rea nu, så det blev ett par nya ridbyxor, ett schabrak och två grimskaft.

 

Men det bästa av allt är ju att på fredag kväll kör jag hem och ska ha semester en hel vecka, då jag bara ska vara hemma och göra vad jag vill !!