1.....2.....3
Tänk vad tiden rusar iväg ibland. Det är redan måndag eftermiddag och jag tycker inte jag har hunnit med hälften så mycket som jag tänkt mig.
I lördags fortsatte jag bygga på det nya vindskjulet till fåren, och blev så gott som färdig. Min skruvdragare är inte lika stark som gubbens så jag tänka spänna om några skruvar med den senare, just nu ligger den i Norrköping. Och när det blir tid/väder till det ska det målas också så blir det lite trevligare. Men jag vidhåller fortfarande att det är tur att jag inte blev snickare, för det är så snett och vingt så jag vill inte ta någon bild förrän det är målat också. Då kanske det inte ser riktigt lika fult ut.... Men det står upp än så länge i alla fall.
Framemot kvällen kom mamma upp så vi passade på att ta en grillkväll, då vädret var helt okej för det, även om det inte var jättevarmt.
Mmmm, gott!
När vi hade suttit och snackat till en bra bit in på kvällen gick vi och lade oss (hon skulle sova över).Efter frukosten nästa morgon skulle jag visa henne lite bilder på datorn.
När jag ändå satt där så gick jag in på blocket (som alltid) och tittade lite på hästar och lite på katter. Eftersom Vinis är allt annat än en bra musjägare hade nämligen Thomas och jag bestämt att vi måste ha en ny katt som kan hjälpa till att hålla efter mössen. Jag tyckte då att vi lika gärna ju kan ta två stycken så de har varandra att busa med, för Vinis börjar ju bli lite till åren kommen.
Nåväl, när jag då satt där fick jag syn på en annons från Djurskyddet norra halland, och tänkte att där hade jag inte kollat så jag smurfade in på deras hemsida. Och då fick jag syn på honom ! En cremefärgad jättesöt liten kattunge som blivit upphittad tillsammans med sin mor och två syskon. Han ska jag ha! utbrast jag, och slängde mig på telefonen.
Som tur var så var han inte tingad ännu, så jag sa genast att det är han nu, och uppgav mitt namn och telefonnummer.
Eftersom vi sagt att vi skulle ha två stycken och vi vill att den ena ska vara en hona (de är ofta bättre jägare) så sa jag att vi kunde ta hans syster också, även om hon egentligen inte var vad jag hade tänkt mig. Hon är nämligen svart och vit och jag tycker det kan vara en lite tråkig färg, men jag tyckte att eftersom de var syskon kunde det vara roligt för dem.
Kvinnan på djurskyddet undrade då när jag ville komma och titta på dem, och även om jag egentligen inte hade behövt det för jag hade bestämt mig redan, så tänkte jag att det kunde vara kul ändå. Tydligen tyckte min mamma det också för plötsligt sa hon i bakgrunden att vi kunde köra senare på eftermiddagen när hon jobbat färdigt.
Efter att jag fått vägbeskrivning och bestämt tid, körde mamma hem för att jobba undan, och jag ringde Thomas och berättade att vi skulle bli med katter. När Thomas också varit inne och tittat på bilderna på katterna sa han att då kunde vi ju lika gärna ta alla tre syskonen så slapp de dela på sig...... Smått chockad höll jag givetvis med, för även om jag också tänkt tanken lite snabbt, trodde jag aldrig att han skulle gått med på att ha fyra katter, än mindre föreslå det själv.
Snabbt innan han skulle hinna ändra sig ringde jag upp djurskyddet igen och meddelade att vi kunde ta alla tre, och de blev så glada så vi fick tre till priset av två!
Efter lite mockande i hagen blev det så dags att köra och hämta mamma och köra den nästan två timmar långa resan till djurskyddet utanför Varberg.
När vi kom fram undrade vi först om vi kört fel för det var inte det fräschaste stället, men det visade sig att detta var hemma hos ordförandens dotter, för djurhemmet hade för tillfället ingen lokal utan letade febrilt efter det, så egentligen hade de intagningsstopp under tiden. Men djurvänner som de var hade de ändå några ungar och vuxna som de tagit hand om akut hemma.
Och ni kan ju alla tänka er vad som mötte oss när vi kom in i stallet. Jodå, de sötaste underbara dunbollar man kan tänka sig!
Först den lilla cremefärgade som jag fastnat för:
Han har lite vita tecken också men det syns knappt här.
Systern som var svartvit var mycket vackrare än vad man kunnat se på bilderna, och så har hon en liten, liten strimma vitt mellan ögonen. I övrigt är hon svart i ansiktet men har ändå vita känselhår, det ser så roligt ut. Men hon var så fin.
Och till slut den rödvita som också var mycket fint tecknad med mycket vitt, han var den busigaste av dem.
Den svartvite här ovan är inte den vi ska ha utan en annan av två syskon som också fanns där.
Det är minsann inte lätt att ta bra bilder på såna små yrväder!
Här ser man lite att den cremefärgade också har vita tecken.
Vi fick berättat för oss att de hittats i ett garage tillsammans med mamman, men tyvärr hade hon varit så illa skadad så de hade varit tvungna att avliva henne, så nu var ungarna föräldralösa. De var inte heller vana vid människor så de var fortfarande lite försiktiga, men det gick bra att ta upp dem i famnen nu i alla fall.
Vi bestämde att vi skulle hämta katterna i början av september då vi kommit hem från Norrköping för säsongen och kan ägna dem lite bättre med tid. Så nu ska vi bara komma på vad de ska heta ! Vi vill nog ha något tema över det. Förslag någon ?
Idag fick jag dock lite tråkiga nyheter igen. Vinis har gått ner mycket i vikt i sommar, och det har inte hjälpt med avmaskning, så i fredags ringde jag veterinären och fick tid på förmiddagen idag. Misstanken var att njurarna börjat spöka så vi skulle åka in för att ta ett blodprov.
Men då upptäcker han även att hon har ganska kraftigt blåsljud i hjärtat, vilket inte är bra. Så istället för att ta blodprov satte han henne på njurdiet direkt, eftersom hjärta och njurar hänger ihop till en viss del, och så får hon gå här hemma så länge hon mår bra. Vi ska in var tredje månad och lyssna på lungorna så det inte kommit vätska i dem, vilket det tydligen gör i sådana fall.
Det som kan få henne att finnas med ett tag till är att hon är en riktig soffkatt, sa veterinären, för hjärtat kommer inte orka någon större ansträngning.
Tittar ut genom fönstret nu och jag kan inte påsta att det är särskilt lockande att gå ut och göra något, även om det hade behövts. Blir kanske en film istället.....
I lördags fortsatte jag bygga på det nya vindskjulet till fåren, och blev så gott som färdig. Min skruvdragare är inte lika stark som gubbens så jag tänka spänna om några skruvar med den senare, just nu ligger den i Norrköping. Och när det blir tid/väder till det ska det målas också så blir det lite trevligare. Men jag vidhåller fortfarande att det är tur att jag inte blev snickare, för det är så snett och vingt så jag vill inte ta någon bild förrän det är målat också. Då kanske det inte ser riktigt lika fult ut.... Men det står upp än så länge i alla fall.
Framemot kvällen kom mamma upp så vi passade på att ta en grillkväll, då vädret var helt okej för det, även om det inte var jättevarmt.
Mmmm, gott!
När vi hade suttit och snackat till en bra bit in på kvällen gick vi och lade oss (hon skulle sova över).Efter frukosten nästa morgon skulle jag visa henne lite bilder på datorn.
När jag ändå satt där så gick jag in på blocket (som alltid) och tittade lite på hästar och lite på katter. Eftersom Vinis är allt annat än en bra musjägare hade nämligen Thomas och jag bestämt att vi måste ha en ny katt som kan hjälpa till att hålla efter mössen. Jag tyckte då att vi lika gärna ju kan ta två stycken så de har varandra att busa med, för Vinis börjar ju bli lite till åren kommen.
Nåväl, när jag då satt där fick jag syn på en annons från Djurskyddet norra halland, och tänkte att där hade jag inte kollat så jag smurfade in på deras hemsida. Och då fick jag syn på honom ! En cremefärgad jättesöt liten kattunge som blivit upphittad tillsammans med sin mor och två syskon. Han ska jag ha! utbrast jag, och slängde mig på telefonen.
Som tur var så var han inte tingad ännu, så jag sa genast att det är han nu, och uppgav mitt namn och telefonnummer.
Eftersom vi sagt att vi skulle ha två stycken och vi vill att den ena ska vara en hona (de är ofta bättre jägare) så sa jag att vi kunde ta hans syster också, även om hon egentligen inte var vad jag hade tänkt mig. Hon är nämligen svart och vit och jag tycker det kan vara en lite tråkig färg, men jag tyckte att eftersom de var syskon kunde det vara roligt för dem.
Kvinnan på djurskyddet undrade då när jag ville komma och titta på dem, och även om jag egentligen inte hade behövt det för jag hade bestämt mig redan, så tänkte jag att det kunde vara kul ändå. Tydligen tyckte min mamma det också för plötsligt sa hon i bakgrunden att vi kunde köra senare på eftermiddagen när hon jobbat färdigt.
Efter att jag fått vägbeskrivning och bestämt tid, körde mamma hem för att jobba undan, och jag ringde Thomas och berättade att vi skulle bli med katter. När Thomas också varit inne och tittat på bilderna på katterna sa han att då kunde vi ju lika gärna ta alla tre syskonen så slapp de dela på sig...... Smått chockad höll jag givetvis med, för även om jag också tänkt tanken lite snabbt, trodde jag aldrig att han skulle gått med på att ha fyra katter, än mindre föreslå det själv.
Snabbt innan han skulle hinna ändra sig ringde jag upp djurskyddet igen och meddelade att vi kunde ta alla tre, och de blev så glada så vi fick tre till priset av två!
Efter lite mockande i hagen blev det så dags att köra och hämta mamma och köra den nästan två timmar långa resan till djurskyddet utanför Varberg.
När vi kom fram undrade vi först om vi kört fel för det var inte det fräschaste stället, men det visade sig att detta var hemma hos ordförandens dotter, för djurhemmet hade för tillfället ingen lokal utan letade febrilt efter det, så egentligen hade de intagningsstopp under tiden. Men djurvänner som de var hade de ändå några ungar och vuxna som de tagit hand om akut hemma.
Och ni kan ju alla tänka er vad som mötte oss när vi kom in i stallet. Jodå, de sötaste underbara dunbollar man kan tänka sig!
Först den lilla cremefärgade som jag fastnat för:
Han har lite vita tecken också men det syns knappt här.
Systern som var svartvit var mycket vackrare än vad man kunnat se på bilderna, och så har hon en liten, liten strimma vitt mellan ögonen. I övrigt är hon svart i ansiktet men har ändå vita känselhår, det ser så roligt ut. Men hon var så fin.
Och till slut den rödvita som också var mycket fint tecknad med mycket vitt, han var den busigaste av dem.
Den svartvite här ovan är inte den vi ska ha utan en annan av två syskon som också fanns där.
Det är minsann inte lätt att ta bra bilder på såna små yrväder!
Här ser man lite att den cremefärgade också har vita tecken.
Vi fick berättat för oss att de hittats i ett garage tillsammans med mamman, men tyvärr hade hon varit så illa skadad så de hade varit tvungna att avliva henne, så nu var ungarna föräldralösa. De var inte heller vana vid människor så de var fortfarande lite försiktiga, men det gick bra att ta upp dem i famnen nu i alla fall.
Vi bestämde att vi skulle hämta katterna i början av september då vi kommit hem från Norrköping för säsongen och kan ägna dem lite bättre med tid. Så nu ska vi bara komma på vad de ska heta ! Vi vill nog ha något tema över det. Förslag någon ?
Idag fick jag dock lite tråkiga nyheter igen. Vinis har gått ner mycket i vikt i sommar, och det har inte hjälpt med avmaskning, så i fredags ringde jag veterinären och fick tid på förmiddagen idag. Misstanken var att njurarna börjat spöka så vi skulle åka in för att ta ett blodprov.
Men då upptäcker han även att hon har ganska kraftigt blåsljud i hjärtat, vilket inte är bra. Så istället för att ta blodprov satte han henne på njurdiet direkt, eftersom hjärta och njurar hänger ihop till en viss del, och så får hon gå här hemma så länge hon mår bra. Vi ska in var tredje månad och lyssna på lungorna så det inte kommit vätska i dem, vilket det tydligen gör i sådana fall.
Det som kan få henne att finnas med ett tag till är att hon är en riktig soffkatt, sa veterinären, för hjärtat kommer inte orka någon större ansträngning.
Tittar ut genom fönstret nu och jag kan inte påsta att det är särskilt lockande att gå ut och göra något, även om det hade behövts. Blir kanske en film istället.....
Hämnden är ljuv........
Efter att Malin och Jocke och Johannes kom tillbaka från Kolmården i måndags, var vi ju givetvis tvungna att ta med dem till vår favoritrestaurang Butlers Hörna, för att avnjuta mycket god mat.
När vi väntade på bussen efteråt passade Johannes på att köra lite lydnadsträning med Thomas. Här tränar de på "ligg fint":
I tisdags fick vår anställda sköta firman medan vi körde ut på äventyr. Det tog visserligen en liten stund innan vi kom iväg för av någon anledning stormade det in folk precis vid öppning så vi fick ta några kunder först.
Men till slut kom vi i alla fall iväg och färden styrde först till Söderköping. Där letade vi upp en glassbar som är ganska känd som heter "Smultronstället". Och jag får nog säga att de verkligen lever upp till sitt namn. Vi valde att bara ta lite mjukglass/kulglass i snabbkassan, för på andra sidan huset kunde man få lite mer fina glassgrejor typ banana split eller så, men där var så lång kö så vi funderade inte ens på det.....
Och det var verkligen inget fel på glassen på vår sida ändå, jag har aldrig sett så många smaker att välja på, och alla ni som kan tänka er att äta glass i stora lass, eller hinkavis (se bild), ska definitivt ta er hit. Den godaste mjukglass jag någonsin ätit.
Tanken var sedan att vi skulle köra och spela minigolf, men Thomas "råkade" köra inom och visa var brandkårsmuseet låg. Han skyllde på att han skulle visa en vägskylt som vi sett innan som vi tyckte var ganska skojig, som fanns på väg in till museet.
Vi som alltid trott att hastighetsskyltar bara gällt andra... :o)
Nu är det så att han har tjatat på mig ganska länge att han ville till det här museèt, så nu när vi ändå var där och det var öppet fick han äntligen dit. Tyvärr fick man inte fotografera inne i museet så vi fick nöja oss med en bild utifrån på en mycket gammal brandspruta.
Till slut kom vi i alla fall fram till minigolfbanan, och vi förberedde oss alla på att frysa som bara den, för det hade börjat mulna på bra och regna. Men vi hade sådan tur så att det var bara lite i början det regnade på oss, och då ställde vi oss under ett parasoll när vi tittade på den som golfade för tillfället.
Givetvis måste jag ju berätta att undertecknad vann hela matchen med en poäng före Jocke. Men det var väldigt jämnt ett tag, jag drog dock om honom på näst sista banan.
Onsdag förmiddag körde sedan de andra vidare på sin semester, och Thomas och jag fortsatte i de gamla rutinerna. Men framemot eftermiddagen frågade plötsligt min älskade sambo om jag ville köra hem och vara hemma över helgen och början av nästa vecka. Hmm.... nästan en dum fråga...... :o)
Därför ställde jag klockan tidigt (05.30) på torsdagmorgonen, och vid sex-tiden var jag på väg hem, och ska nu kanske få vara hemma ända till onsdag i nästa vecka !!
Det första jag gjorde när jag kommit hem var att gå in och lägga mig och sova en stund (jag är ingen morgonmänniska)...
Sedan gick jag ut och hälsade på alla djuren, och släppte ut Grisella och Lille Wille i hagen för första gången. Ja, alltså Grisella har ju varit där innan, men jag har hållit bägge två instängda i stallet för att de skulle lära känna varandra lite bättre och för att Wille skulle hinna bli lite mer tam. Sedan är det ju alltid en liten risk att han kan smita genom staketet innan han har lärt sig att där är ström i det. Men som tur är så håller han sig alldeles intill henne hela tiden och hon har inga funderingar på att gå nära staketet.
Fåren var MYCKET nyfikna på vad det var som kommit ut i deras hage....
Han gick faktiskt under staketet en gång och fick en stöt. Han blev dock så rädd så han sprang snabbt tillbaka in igen till Grisella, så han har nog snart lärt sig.
Fram emot kvällen var det så dags att hoppa i duschen, för jag skulle köra på kalas. Min bror fyllde nämligen år igår och han skulle firas hos mamma. Det roliga i detta var att ingen visste att jag var hemma, så denna gången var det jag som fick överraska brorsan, mamma, pappa och Eva ! Haha !
Dock fick jag inte riktigt den reaktionen jag hade väntat mig, för när jag klev ur bilen så satt bara alla och tittade på mig, kanske där var någon som frågade vad jag gjorde där. Men så fort jag öppnade och släppte ut Max så började alla ropa och heja på honom, och där blev ett himla liv. Hmm... Ja, där ser man vem som är allas favorit, och inte är det jag ! Hihi
Vi fick en trevlig kväll i alla fall, trots att det kom lite regn emellanåt, så var det varmt nog att sitta på verandan.
När jag vaknade imorse var det lite bättre väder, eller i alla fall uppehåll, så jag bestämde mig för att köra iväg och bada med Max.
Sagt och gjort, jag körde inom och hämtade mamma så hon fick följa med och sedan körde vi bort till sjön. Dock blev det ingen lång badstund, för trots mina helhjärtade försök att laga Max vattenleksak, hann jag bara kasta några gånger innan den sjönk som en sten!
Snopna stod vi där på strandkanten och tittade på när Max försökte hitta den utan att lyckas, och till slut gick även jag ut för att leta. Men vattnet var så grumligt av vågorna så det var helt omöjligt att se något.
Och i Max värld existerar inte någon annan leksak och att bada utan den är helt otänkbart. Så det var bara att gå upp till bilen och köra tillbaka igen.
Eftersom det blev så kort stund hann jag inte ta några bilder så det fick bli en gammal badbild istället.
Vi avslutade med en snabb fika hos min moster, men nu började det åska så Max och jag skyndade oss hem så vi kunde lägga oss under täcket !
När vi väntade på bussen efteråt passade Johannes på att köra lite lydnadsträning med Thomas. Här tränar de på "ligg fint":
I tisdags fick vår anställda sköta firman medan vi körde ut på äventyr. Det tog visserligen en liten stund innan vi kom iväg för av någon anledning stormade det in folk precis vid öppning så vi fick ta några kunder först.
Men till slut kom vi i alla fall iväg och färden styrde först till Söderköping. Där letade vi upp en glassbar som är ganska känd som heter "Smultronstället". Och jag får nog säga att de verkligen lever upp till sitt namn. Vi valde att bara ta lite mjukglass/kulglass i snabbkassan, för på andra sidan huset kunde man få lite mer fina glassgrejor typ banana split eller så, men där var så lång kö så vi funderade inte ens på det.....
Och det var verkligen inget fel på glassen på vår sida ändå, jag har aldrig sett så många smaker att välja på, och alla ni som kan tänka er att äta glass i stora lass, eller hinkavis (se bild), ska definitivt ta er hit. Den godaste mjukglass jag någonsin ätit.
Tanken var sedan att vi skulle köra och spela minigolf, men Thomas "råkade" köra inom och visa var brandkårsmuseet låg. Han skyllde på att han skulle visa en vägskylt som vi sett innan som vi tyckte var ganska skojig, som fanns på väg in till museet.
Vi som alltid trott att hastighetsskyltar bara gällt andra... :o)
Nu är det så att han har tjatat på mig ganska länge att han ville till det här museèt, så nu när vi ändå var där och det var öppet fick han äntligen dit. Tyvärr fick man inte fotografera inne i museet så vi fick nöja oss med en bild utifrån på en mycket gammal brandspruta.
Till slut kom vi i alla fall fram till minigolfbanan, och vi förberedde oss alla på att frysa som bara den, för det hade börjat mulna på bra och regna. Men vi hade sådan tur så att det var bara lite i början det regnade på oss, och då ställde vi oss under ett parasoll när vi tittade på den som golfade för tillfället.
Givetvis måste jag ju berätta att undertecknad vann hela matchen med en poäng före Jocke. Men det var väldigt jämnt ett tag, jag drog dock om honom på näst sista banan.
Onsdag förmiddag körde sedan de andra vidare på sin semester, och Thomas och jag fortsatte i de gamla rutinerna. Men framemot eftermiddagen frågade plötsligt min älskade sambo om jag ville köra hem och vara hemma över helgen och början av nästa vecka. Hmm.... nästan en dum fråga...... :o)
Därför ställde jag klockan tidigt (05.30) på torsdagmorgonen, och vid sex-tiden var jag på väg hem, och ska nu kanske få vara hemma ända till onsdag i nästa vecka !!
Det första jag gjorde när jag kommit hem var att gå in och lägga mig och sova en stund (jag är ingen morgonmänniska)...
Sedan gick jag ut och hälsade på alla djuren, och släppte ut Grisella och Lille Wille i hagen för första gången. Ja, alltså Grisella har ju varit där innan, men jag har hållit bägge två instängda i stallet för att de skulle lära känna varandra lite bättre och för att Wille skulle hinna bli lite mer tam. Sedan är det ju alltid en liten risk att han kan smita genom staketet innan han har lärt sig att där är ström i det. Men som tur är så håller han sig alldeles intill henne hela tiden och hon har inga funderingar på att gå nära staketet.
Fåren var MYCKET nyfikna på vad det var som kommit ut i deras hage....
Han gick faktiskt under staketet en gång och fick en stöt. Han blev dock så rädd så han sprang snabbt tillbaka in igen till Grisella, så han har nog snart lärt sig.
Fram emot kvällen var det så dags att hoppa i duschen, för jag skulle köra på kalas. Min bror fyllde nämligen år igår och han skulle firas hos mamma. Det roliga i detta var att ingen visste att jag var hemma, så denna gången var det jag som fick överraska brorsan, mamma, pappa och Eva ! Haha !
Dock fick jag inte riktigt den reaktionen jag hade väntat mig, för när jag klev ur bilen så satt bara alla och tittade på mig, kanske där var någon som frågade vad jag gjorde där. Men så fort jag öppnade och släppte ut Max så började alla ropa och heja på honom, och där blev ett himla liv. Hmm... Ja, där ser man vem som är allas favorit, och inte är det jag ! Hihi
Vi fick en trevlig kväll i alla fall, trots att det kom lite regn emellanåt, så var det varmt nog att sitta på verandan.
När jag vaknade imorse var det lite bättre väder, eller i alla fall uppehåll, så jag bestämde mig för att köra iväg och bada med Max.
Sagt och gjort, jag körde inom och hämtade mamma så hon fick följa med och sedan körde vi bort till sjön. Dock blev det ingen lång badstund, för trots mina helhjärtade försök att laga Max vattenleksak, hann jag bara kasta några gånger innan den sjönk som en sten!
Snopna stod vi där på strandkanten och tittade på när Max försökte hitta den utan att lyckas, och till slut gick även jag ut för att leta. Men vattnet var så grumligt av vågorna så det var helt omöjligt att se något.
Och i Max värld existerar inte någon annan leksak och att bada utan den är helt otänkbart. Så det var bara att gå upp till bilen och köra tillbaka igen.
Eftersom det blev så kort stund hann jag inte ta några bilder så det fick bli en gammal badbild istället.
Vi avslutade med en snabb fika hos min moster, men nu började det åska så Max och jag skyndade oss hem så vi kunde lägga oss under täcket !
Trasiga datorer....
Har inte kunnat skriva på några dagar nu för datorn har krånglat för oss. Det går att vara ute på internet i ca tre minuter sen får man starta om datorn för att kunna vara ute tre minuter igen, och så får man hålla på på det viset. Vi har beställt en ny dator nu men det dröjer någon vecka innan den kommer. Däremot har det fungerat en lite längre stund med denna nu så jag tänkte att jag skulle passa på att i alla fall börja skriva.
I onsdags var ledigheten slut för oss bägge och det var dags att åka uppåt igen. Men vi behövde inte köra förrän på eftermiddagen, så Thomas gjorde färdigt graven till lilla Smiley först, och gjorde ett jättefint kors. Det blev så bra!
Han är så duktig min älskling!
Mitt på dagen kom grannen gående med sin lilla hund så Max och hon fick leka en stund medan vi pratade lite. Fast Max tyckte det var så varmt så han ville bara leka en liten stund, sedan lade han sig på sin favoritplats, och fick genast sällskap.
Det ser så gulligt ut när det är sådan skillnad i storlek.
Eftersom det är väldigt lugnt med affärerna nu bestämde Thomas och jag oss för att stänga i tid i lördags (normalt håller vi öppet en bra bit efter stängning om här är folk), och packa en väska med lite mat. Sedan satte vi oss i bilen och körde iväg utan något bestämt mål. Tanken från min sida var en picknick vid någon strandkant, så att Max kunde få bada lite. Men tyvärr är det inte lika många sådana smultronställen här uppe, där man kan hitta en mysig hörna vid en insjö, som det är hemmavid.
Till slut blev det dock ändå vid vatten vi hittade en plats, men tyvärr inte så det gick att bada, för det var först ett stup ner till vattenytan och sedan var det ett par meter djupt direkt.
Så vi fick nöja oss med att njuta av maten, utsikten och tystnaden.
Efter fikat gick Max och jag på liten upptäcktsfärd, och gav oss på lite "bergsklättring". Vi kom dock på att matte är lite höjdrädd, så vi tog ett lagom högt berg.
Visst är han fin vår "lilla" vovvsing!
Imorse kom Malin, Jocke och Johannes upp. De ska stanna ett par dagar, då de bland annat ska till Kolmårdens Djurpark. Så idag fick vi sällskap till frukosten!
Eftersom datorn krånglar, kan det bli att det dröjer ett tag innan jag kan göra nästa inlägg, men jag ska försöka så fort som möjligt.
I onsdags var ledigheten slut för oss bägge och det var dags att åka uppåt igen. Men vi behövde inte köra förrän på eftermiddagen, så Thomas gjorde färdigt graven till lilla Smiley först, och gjorde ett jättefint kors. Det blev så bra!
Han är så duktig min älskling!
Mitt på dagen kom grannen gående med sin lilla hund så Max och hon fick leka en stund medan vi pratade lite. Fast Max tyckte det var så varmt så han ville bara leka en liten stund, sedan lade han sig på sin favoritplats, och fick genast sällskap.
Det ser så gulligt ut när det är sådan skillnad i storlek.
Eftersom det är väldigt lugnt med affärerna nu bestämde Thomas och jag oss för att stänga i tid i lördags (normalt håller vi öppet en bra bit efter stängning om här är folk), och packa en väska med lite mat. Sedan satte vi oss i bilen och körde iväg utan något bestämt mål. Tanken från min sida var en picknick vid någon strandkant, så att Max kunde få bada lite. Men tyvärr är det inte lika många sådana smultronställen här uppe, där man kan hitta en mysig hörna vid en insjö, som det är hemmavid.
Till slut blev det dock ändå vid vatten vi hittade en plats, men tyvärr inte så det gick att bada, för det var först ett stup ner till vattenytan och sedan var det ett par meter djupt direkt.
Så vi fick nöja oss med att njuta av maten, utsikten och tystnaden.
Efter fikat gick Max och jag på liten upptäcktsfärd, och gav oss på lite "bergsklättring". Vi kom dock på att matte är lite höjdrädd, så vi tog ett lagom högt berg.
Visst är han fin vår "lilla" vovvsing!
Imorse kom Malin, Jocke och Johannes upp. De ska stanna ett par dagar, då de bland annat ska till Kolmårdens Djurpark. Så idag fick vi sällskap till frukosten!
Eftersom datorn krånglar, kan det bli att det dröjer ett tag innan jag kan göra nästa inlägg, men jag ska försöka så fort som möjligt.
En dag av glädje och sorg...
Måndag morgon, jag vaknar upp i min egen säng, d.v.s. jag är hemma! Inte bara det; Thomas är också hemma. Jodå, för andra gången sedan mitten av mars är vi hemma samtidigt. Vår anställde sköter nämligen ruljansen på firman. Det är ändå så lite att göra nu när de flesta är iväg på semester så vi kom fram till att hon fixar det bra själv.
Och enligt uppdateringarna vi får av henne verkar hon göra det också.
Nåväl, vaknade så där i lagom tid i måndags morse och litegrann med ett leende på läpparna. Det är nämligen så att i slutet av förra veckan "råkade" jag se en annons på blocket om några minigriskultingar som var till salu. Och eftersom vi redan innan pratat om att Grisella borde få en griskompis låg ju beslutet om att ringa inte så långt borta. Sagt och gjort i fredags ringde jag och tingade en liten kille (kastrerad, vi ska inte ha fler), och i måndags körde vi för att hämta honom.
Efter en hyfsat lång biltur (han låg i bur sidan om Max så de hann bekanta sig ganska väl) kom vi hem och släppte in honom i stallet.
Träffa Wilbur Grisolle VIII af Trälshult !! Även kallad Lille Wille...
Wilbur är efter filmen Fantastiska Wilbur som jag älskade när jag var liten, Grisolle för att matcha Grisella, och den åttonde af Trälshult för att han är djur nummer åtta som vi skaffat i Trälshult.
Thomas har sådana långa krångliga namn på alla våra djur (dvs det är hans påhitt). :o)
Vi var lite försiktiga när vi presenterade honom för Grisella, för man vet ju aldrig hur Grisella skulle reagera.
Som tur är verkar det gå bra, första stunden var hon till och med lite rädd för honom men nu har de fått gå ett par dagar tillsammans så nu går det bättre. Det är lite precis när de sḱa ha mat som man får passa dem för då kan Grisella bli lite stygg mot honom.
Han har dock inte riktigt förstått att det inte är hans mamma utan han försöker dia henne ibland....
När vi tyckte att det såg lugnt ut så vi vågade lämna dem ensamma, tog vi en promenix bort till lampfabriken som ligger ca 1 kilometer från oss. De har nämligen lagt ner och skulle ha auktion den kvällen, så vi tyckte att det kunde vara kul att gå bort och kika en stund.
Snacka om att man kunde göra fynd! Nu var det inte så mycket grejor som var något för oss, de sålde ju främst lampor men även annat smått och gott. Lite barnleksaker, gamla möbler och annat. Jättefina både små och stora kristallkronor gick för bara några hundralappar, det var alltså sådana skambud så man knappt trodde öronen.
Själva köpte vi några smålampor och spotlights för utomhusbruk.
När vi kom tillbaka från auktionen gick vi in istallet för att titta till småttingarna, och då visade det sig att de hade lyckats bryta sig ut och varit runt i hela stallet. De var visserligen tillbaka i sin hörna när vi kom, men de hade lämnat spår efter sig i hela stallet......
Dessutom har Grisella gjort sig illa när hon gått igenom nätet för hon haltade värre än Lotta (ja, halta-Lotta alltså).
Så det slutade med att vi öppnade upp så att de kan gå runt i hela stallet istället tills vi kommer på någon bättre lösning på hur vi kan stänga om dem. Det är väl Grisella som försökt ta sig ut eftersom hon är van vid att gå ute nu. Men nu får hon allt vackert stanna inne några dagar och vila bort hältan (som var bättre redan morgonen efter).
Klockan hade på grund av detta sprungit iväg för oss, men jag bestämde mig ändå för att fixa lite mat åt oss. När vi väl satte oss för att äta var klockan över nio på kvällen.
Mitt i maten började Smiley (en av katterna för er som inte vet) att prata lite med oss så som hon brukar, men denna gången kom hon inte till oss när vi ropade på henne, vilket hon alltid gör. Så istället gick jag in i sovrummet till henne. Då märker jag att något är konstigt och när jag lyfter upp henne skriker hon till, och när jag sätter ner henne hoppar hon på tre ben.
Efter att vi känt och klämt vad vi kan på benet ringer jag djursjukhuset för att rådfråga, och jag och Thomas beslutar att köra in eftersom hon har så ont.
Vid midnatt kom vi fram till Helsingborg, och Smiley blir undersökt och röntgad. Tyvärr visar det sig vara så illa att det bästa för henne blir att få somna in. Cirka ett på natten får hon därför sin sista spruta och somnar in under våra klappar.
Smiley blev sju år och vi kommer att sakna henne....
Vi kommer aldrig att få veta vad som hände, men vi vet att hon levde ett lyckligt liv.
Smiley Kis I af Dammabacken !
Sov Gott gumman......
Idag, tisdag, hade vi bestämt med våra kompisar att vi skulle köra hem till dem och titta på deras nya gård som de flyttat in i för bara ett par veckor sedan. Först tänkte vi att nä, vi orkar inte efter en så påfrestande natt, vi var ju inte hemma förrän tre på natten, men när vi vaknade vid åtta kände vi nog båda att det kunde vara kul att komma ut ändå och få tänka på något annat.
Så därför satte vi oss i bilen och körde de ca 15 milen hem till Anna och Anders. Max fick ju givetvis också följa med för hos Anna och Anders bor även Zingo, Max bästa vän (känslan är dock inte besvarad av Zingo som gör vad hon kan för att hålla honom på avstånd hihi ).
Som hästmänniska, blir man ju lite avis när man ser hur bra Anna har det nu. Från att ha haft hästarna inackorderade någon mil hemifrån, till att kunna sitta inne i sitt hus och titta ut över sina hagar när hästarna lugnt går och betar.
Här bor Anna, skostorlek 38, och Anders, skostorlek 43, i sitt nya fina hus utanför Varberg:
Inte nog med att hon då har stora fina hagar, hon har numera även en rejält tilltagen paddock:
och ett stall med stora fina boxar, lagom stor sadelkammare och en toalett som delas med garaget (som officiellt är Anders tillhåll):
Se där, linslusen Max kom visst också med på en hörna.
Hos Anna och Anders bor även Gösta, skostorlek okänd, och han är inte så glad för Max så han tog sin tillflykt till ett hundsäkert ställe:
Idag blev det av någon anledning inte några bilder där Anna Anders och Zingo var med, och även om jag har bilder på dem sen innan så vill jag inte lägga ut det utan att fråga dem om det är okej. Det är ju inte alla som vill vara med på bild så här offentligt.
Efter besöket i norra delen av Halland körde vi småvägar hem i lugn och ro för att sedan avsluta med en glasspaus i det fina vädret i Laholm på deras jättemysiga torg.
Och enligt uppdateringarna vi får av henne verkar hon göra det också.
Nåväl, vaknade så där i lagom tid i måndags morse och litegrann med ett leende på läpparna. Det är nämligen så att i slutet av förra veckan "råkade" jag se en annons på blocket om några minigriskultingar som var till salu. Och eftersom vi redan innan pratat om att Grisella borde få en griskompis låg ju beslutet om att ringa inte så långt borta. Sagt och gjort i fredags ringde jag och tingade en liten kille (kastrerad, vi ska inte ha fler), och i måndags körde vi för att hämta honom.
Efter en hyfsat lång biltur (han låg i bur sidan om Max så de hann bekanta sig ganska väl) kom vi hem och släppte in honom i stallet.
Träffa Wilbur Grisolle VIII af Trälshult !! Även kallad Lille Wille...
Wilbur är efter filmen Fantastiska Wilbur som jag älskade när jag var liten, Grisolle för att matcha Grisella, och den åttonde af Trälshult för att han är djur nummer åtta som vi skaffat i Trälshult.
Thomas har sådana långa krångliga namn på alla våra djur (dvs det är hans påhitt). :o)
Vi var lite försiktiga när vi presenterade honom för Grisella, för man vet ju aldrig hur Grisella skulle reagera.
Som tur är verkar det gå bra, första stunden var hon till och med lite rädd för honom men nu har de fått gå ett par dagar tillsammans så nu går det bättre. Det är lite precis när de sḱa ha mat som man får passa dem för då kan Grisella bli lite stygg mot honom.
Han har dock inte riktigt förstått att det inte är hans mamma utan han försöker dia henne ibland....
När vi tyckte att det såg lugnt ut så vi vågade lämna dem ensamma, tog vi en promenix bort till lampfabriken som ligger ca 1 kilometer från oss. De har nämligen lagt ner och skulle ha auktion den kvällen, så vi tyckte att det kunde vara kul att gå bort och kika en stund.
Snacka om att man kunde göra fynd! Nu var det inte så mycket grejor som var något för oss, de sålde ju främst lampor men även annat smått och gott. Lite barnleksaker, gamla möbler och annat. Jättefina både små och stora kristallkronor gick för bara några hundralappar, det var alltså sådana skambud så man knappt trodde öronen.
Själva köpte vi några smålampor och spotlights för utomhusbruk.
När vi kom tillbaka från auktionen gick vi in istallet för att titta till småttingarna, och då visade det sig att de hade lyckats bryta sig ut och varit runt i hela stallet. De var visserligen tillbaka i sin hörna när vi kom, men de hade lämnat spår efter sig i hela stallet......
Dessutom har Grisella gjort sig illa när hon gått igenom nätet för hon haltade värre än Lotta (ja, halta-Lotta alltså).
Så det slutade med att vi öppnade upp så att de kan gå runt i hela stallet istället tills vi kommer på någon bättre lösning på hur vi kan stänga om dem. Det är väl Grisella som försökt ta sig ut eftersom hon är van vid att gå ute nu. Men nu får hon allt vackert stanna inne några dagar och vila bort hältan (som var bättre redan morgonen efter).
Klockan hade på grund av detta sprungit iväg för oss, men jag bestämde mig ändå för att fixa lite mat åt oss. När vi väl satte oss för att äta var klockan över nio på kvällen.
Mitt i maten började Smiley (en av katterna för er som inte vet) att prata lite med oss så som hon brukar, men denna gången kom hon inte till oss när vi ropade på henne, vilket hon alltid gör. Så istället gick jag in i sovrummet till henne. Då märker jag att något är konstigt och när jag lyfter upp henne skriker hon till, och när jag sätter ner henne hoppar hon på tre ben.
Efter att vi känt och klämt vad vi kan på benet ringer jag djursjukhuset för att rådfråga, och jag och Thomas beslutar att köra in eftersom hon har så ont.
Vid midnatt kom vi fram till Helsingborg, och Smiley blir undersökt och röntgad. Tyvärr visar det sig vara så illa att det bästa för henne blir att få somna in. Cirka ett på natten får hon därför sin sista spruta och somnar in under våra klappar.
Smiley blev sju år och vi kommer att sakna henne....
Vi kommer aldrig att få veta vad som hände, men vi vet att hon levde ett lyckligt liv.
Smiley Kis I af Dammabacken !
Sov Gott gumman......
Idag, tisdag, hade vi bestämt med våra kompisar att vi skulle köra hem till dem och titta på deras nya gård som de flyttat in i för bara ett par veckor sedan. Först tänkte vi att nä, vi orkar inte efter en så påfrestande natt, vi var ju inte hemma förrän tre på natten, men när vi vaknade vid åtta kände vi nog båda att det kunde vara kul att komma ut ändå och få tänka på något annat.
Så därför satte vi oss i bilen och körde de ca 15 milen hem till Anna och Anders. Max fick ju givetvis också följa med för hos Anna och Anders bor även Zingo, Max bästa vän (känslan är dock inte besvarad av Zingo som gör vad hon kan för att hålla honom på avstånd hihi ).
Som hästmänniska, blir man ju lite avis när man ser hur bra Anna har det nu. Från att ha haft hästarna inackorderade någon mil hemifrån, till att kunna sitta inne i sitt hus och titta ut över sina hagar när hästarna lugnt går och betar.
Här bor Anna, skostorlek 38, och Anders, skostorlek 43, i sitt nya fina hus utanför Varberg:
Inte nog med att hon då har stora fina hagar, hon har numera även en rejält tilltagen paddock:
och ett stall med stora fina boxar, lagom stor sadelkammare och en toalett som delas med garaget (som officiellt är Anders tillhåll):
Se där, linslusen Max kom visst också med på en hörna.
Hos Anna och Anders bor även Gösta, skostorlek okänd, och han är inte så glad för Max så han tog sin tillflykt till ett hundsäkert ställe:
Idag blev det av någon anledning inte några bilder där Anna Anders och Zingo var med, och även om jag har bilder på dem sen innan så vill jag inte lägga ut det utan att fråga dem om det är okej. Det är ju inte alla som vill vara med på bild så här offentligt.
Efter besöket i norra delen av Halland körde vi småvägar hem i lugn och ro för att sedan avsluta med en glasspaus i det fina vädret i Laholm på deras jättemysiga torg.
Snickaren är igång igen
Sitter och funderar på vart dagen har försvunnit idag.
Visst lite har jag ju fått gjort, men inte alls så mycket som jag tänkt mig.
Började bygga till på vindskjulet till fåren/getterna men de flesta plattorna är kvar uppe hos T, så jag kunde bara lägga på som ett tak lite provisoriskt sålänge. Får sätta dit väggar senare när jag fått hem plattorna. Men de fick i alla fall liten extra möjlighet till regn eller solskydd, däremot gör det ingen nytta mot blåst ännu :o)
Hmm... snett och vingt, tur att jag inte har satsat på en karriär som snickare. Nåja, det blir förhoppningsvis något bättre när det fått väggar och sedan lite färg på sig.
När jag var ute innan ikväll för att byta vatten och skrubba baljorna till alla djuren, fick jag faktiskt själv lite nytta av det. Det kom nämligen en störtskur mitt i allt, så då sprang jag in under taket och skulade till det gick över. Fåren tittade väldigt konstigt på mig kan jag säga, inte nog med att jag var i deras hus, det var dessutom matdags så de undrade vad jag höll på med; sitta ihopkurad där istället för att komma med kvällsmaten.
Nu är det mesta lastat i bilen så imorgon bitti bär det av uppåt igen, jag fick ju stanna hemma nästan två extra dagar denna gången, tack vare min supersnälla sambo (märker du hur jag fjäskar?). Som tack fick han en lite annorlunda hjärtebild i mobilen:
Han såg dock inte att det var ett hjärta jag skickade utan det enda han såg var att jag åt chokladpudding och blev lite kinkig för att inte han fick. Men som tur var så visade han bilden för vår anställde, så hon berättade för honom att det var ett hjärta :o)
Visst lite har jag ju fått gjort, men inte alls så mycket som jag tänkt mig.
Började bygga till på vindskjulet till fåren/getterna men de flesta plattorna är kvar uppe hos T, så jag kunde bara lägga på som ett tak lite provisoriskt sålänge. Får sätta dit väggar senare när jag fått hem plattorna. Men de fick i alla fall liten extra möjlighet till regn eller solskydd, däremot gör det ingen nytta mot blåst ännu :o)
Hmm... snett och vingt, tur att jag inte har satsat på en karriär som snickare. Nåja, det blir förhoppningsvis något bättre när det fått väggar och sedan lite färg på sig.
När jag var ute innan ikväll för att byta vatten och skrubba baljorna till alla djuren, fick jag faktiskt själv lite nytta av det. Det kom nämligen en störtskur mitt i allt, så då sprang jag in under taket och skulade till det gick över. Fåren tittade väldigt konstigt på mig kan jag säga, inte nog med att jag var i deras hus, det var dessutom matdags så de undrade vad jag höll på med; sitta ihopkurad där istället för att komma med kvällsmaten.
Nu är det mesta lastat i bilen så imorgon bitti bär det av uppåt igen, jag fick ju stanna hemma nästan två extra dagar denna gången, tack vare min supersnälla sambo (märker du hur jag fjäskar?). Som tack fick han en lite annorlunda hjärtebild i mobilen:
Han såg dock inte att det var ett hjärta jag skickade utan det enda han såg var att jag åt chokladpudding och blev lite kinkig för att inte han fick. Men som tur var så visade han bilden för vår anställde, så hon berättade för honom att det var ett hjärta :o)
Hundens respektive kattens dagbok!
Jag var bara tvungen att lägga ut denna ifall någon av er inte läst den.
Är man bara minsta lilla djurvän så får man sig ett gott skratt!
Är man bara minsta lilla djurvän så får man sig ett gott skratt!
HUNDENS DAGBOK:
07.00 - Tjohoo, en promenad. Det är det bästa som finns!
08.00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!
09.00 - Tjohoo, ungarna är uppe. Det är det bästa som finns!
12.00 - Tjohoo, leka i trädgården. Det är det bästa som finns!
14.00 - Tjohoo, åka bilen. Det är det bästa som finns!
15.00 - Tjohoo, ungarna kommer hem. Det är det bästa som finns!
16.00 - Tjohoo, leka med en boll. Det är det bästa som finns!
17.00 - Tjohoo, matte och husse kommer hem. Det är det bästa som finns!
18.00 - Tjohoo, hundmat. Det är det bästa som finns!
20.00 - Tjohoo, bli kliad på magen i soffan. Det är det bästa som finns!
22.00 - Tjohoo, sova i mattes och husses säng. Det är det bästa som finns!
KATTENS DAGBOK:
783:e dagen i fångenskap...
Mina kidnappare fortsätter att tortera mig med bisarra dinglande saker. De frossar i färskt kött medan jag tvingas leva på torrfoder och slemmig burkmat. Det enda som håller mig igång är hoppet att jag en dag ska lyckas rymma, och den milda tillfredsställelse jag får av att klösa på möblerna.
Imorgon ska jag eventuellt äta ännu en krukväxt.
Idag misslyckades jag än en gång med att döda mina kidnappare genom att försöka fälla dem med min kropp. Jag borde kanske försöka vid toppen av trapporna.
I ett försök att sätta mina förtryckare ur balans, framtvingade jag en hårboll i deras favoritfåtölj.
Kom ihåg: lägg en på deras säng.
Fångade en mus som jag bet huvudet av. Lade den huvudlösa kroppen vid dörren som ett tecken till mina kidnappare om vad jag är kapabel till, så att de ska gå runt i ständig skräck.
Bemötandet jag fick var en massa klappar, kramar och gullande om vilken duktig kissemiss jag är. Saker och ting går inte som planerat.
På kvällen dök deras kumpaner upp för någon sorts sammankomst. Jag blev placerad i isolering under mötet, men jag kunde känna doften av deras mat och höra brottstycken från deras kriminella planer. Tydligen var jag inlåst på grund av min kraftfulla förmåga att framkalla något de refererade till som 'allergi'. Jag måste komma underfund med vad detta är så att jag kan använda det till min fördel.
De andra internerna smörar för våra fångvaktare och jag vågar inte anförtro mig till någon av dem inför risken att någon tjallar.
Hunden släpps regelbundet ur sina bojor men återvänder frivilligt. Han är uppenbarligen efterbliven.
Fågeln däremot ger intryck av att vara en informatör. Han pratar med våra kidnappare regelbundet, och jag är övertygad om att han rapporterar vartenda steg jag tar. Tack vare sin placering i metallrummet är han för tillfället i säkerhet.
Men jag kan vänta. Det är bara en tidsfråga innan mina planer slår i verket...
Besök av hovslagaren
Även igår vaknade jag tidigare än planerat av någon anledning, antagligen är det väl när det blir alltför ljust ute, så därför kom jag igång ganska tidigt också.
Började med att de obligatoriska ärenden som ska göras i jobbet. Skulle hämta lite grejor med släpet hos en av våra leverantörer, men där hade blivit någon miss i kommunikationen, så det var packat för att skickas med lastbil istället. Detta gjorde inte mig något för det slutade med att vi fick det fraktfritt och jag slipper köra upp med släpet denna gången, vilket innebär en resa på tre timmar istället för fyra. Skönt!
Efter det körde jag och handlade lite mat så att jag kunde fixa middag till mig och hovis när hon kom, det har liksom blivit så att vi äter middag de gånger hon har tid att stanna. Nämnas ska kanske att hon inte bara är vår hovslagare utan även vår kompis. Jag köpte även en liter jordgubbar till efterrätt.
Eftersom jag kom igång så tidigt hade jag ganska gott om tid över innan hon skulle komma, så när jag kom hem körde jag ut gräsklipparen och började klippa över gräset. Med ca 4000 m2 tomt tar det en stund att klippa..... Dock hann jag inte bli färdig för åskan och regnet drog in ganska precis samtidigt som hovis ringde och sa att hon var på G.
När vi hade ätit oss mätta gick vi så ut och hämtade in Sampa och Lurvas, så att hon kunde fixa till deras hovar. Lurvas har ju haft problem med sina hovar men det blir bättre och bättre hela tiden, vilket är jätteskönt för det har hållit på länge nu.
Sampa blir verkad:
När vi (eller hon) var färdiga med dem gick vi ut till getterna för att ge dem en dos avmaskning, och när vi ändå höll på slutade det med att vi klippte tassarna på både getterna och fåren också. Getterna gick bra ute i hagen för de har perfekta horn att hålla i :o) men fåren fick vi ta in i stallet först för de är GANSKA mycket starkare. Jag vet inte själv, men det sägs att en tacka kan väga runt åttio kilo så ni kan tänka er att de inte är jättelätta att hålla fast.....
Vi avslutade dagen med lite glass och jordgubbar som det visade sig att hon också hade köpt med sig, och till slut gick vi runt och kikade lite på vad vi hade gjort på ägorna sedan hon var här sist, och plockade lite vinbär som hon fick med sig hem att göra gelé av. Vem vet, jag kanske får smaka lite på någon middagsbjudning hos henne senare i höst!
Idag har det däremot gått i betydligt lugnare tecken, då jag vaknade med huvudvärk.
Har bara gått och småpysslat och legat och läst lite för så fort jag ökar tempot blir huvudvärken sämre (ja, Thomas jag har tagit huvudvärkstablett).
Nu börjar det dock bli lite bättre så jag satte mig och började rensa lite bland mina smultron så att de inte ska bli helt kvävda av gräs och ogräs.
Jag gjorde likadant ifjol och tycker nog att det blivit lite fler bär i år.
Mmmm MUMS!
Som tur är har jag en Vinis som håller ett vakande öga över mig och kollar så att jag gör det ordentligt.
Nu kom det dock en rejäl åskeskur igen så det var bara att springa in och ta en paus.
Började med att de obligatoriska ärenden som ska göras i jobbet. Skulle hämta lite grejor med släpet hos en av våra leverantörer, men där hade blivit någon miss i kommunikationen, så det var packat för att skickas med lastbil istället. Detta gjorde inte mig något för det slutade med att vi fick det fraktfritt och jag slipper köra upp med släpet denna gången, vilket innebär en resa på tre timmar istället för fyra. Skönt!
Efter det körde jag och handlade lite mat så att jag kunde fixa middag till mig och hovis när hon kom, det har liksom blivit så att vi äter middag de gånger hon har tid att stanna. Nämnas ska kanske att hon inte bara är vår hovslagare utan även vår kompis. Jag köpte även en liter jordgubbar till efterrätt.
Eftersom jag kom igång så tidigt hade jag ganska gott om tid över innan hon skulle komma, så när jag kom hem körde jag ut gräsklipparen och började klippa över gräset. Med ca 4000 m2 tomt tar det en stund att klippa..... Dock hann jag inte bli färdig för åskan och regnet drog in ganska precis samtidigt som hovis ringde och sa att hon var på G.
När vi hade ätit oss mätta gick vi så ut och hämtade in Sampa och Lurvas, så att hon kunde fixa till deras hovar. Lurvas har ju haft problem med sina hovar men det blir bättre och bättre hela tiden, vilket är jätteskönt för det har hållit på länge nu.
Sampa blir verkad:
När vi (eller hon) var färdiga med dem gick vi ut till getterna för att ge dem en dos avmaskning, och när vi ändå höll på slutade det med att vi klippte tassarna på både getterna och fåren också. Getterna gick bra ute i hagen för de har perfekta horn att hålla i :o) men fåren fick vi ta in i stallet först för de är GANSKA mycket starkare. Jag vet inte själv, men det sägs att en tacka kan väga runt åttio kilo så ni kan tänka er att de inte är jättelätta att hålla fast.....
Vi avslutade dagen med lite glass och jordgubbar som det visade sig att hon också hade köpt med sig, och till slut gick vi runt och kikade lite på vad vi hade gjort på ägorna sedan hon var här sist, och plockade lite vinbär som hon fick med sig hem att göra gelé av. Vem vet, jag kanske får smaka lite på någon middagsbjudning hos henne senare i höst!
Idag har det däremot gått i betydligt lugnare tecken, då jag vaknade med huvudvärk.
Har bara gått och småpysslat och legat och läst lite för så fort jag ökar tempot blir huvudvärken sämre (ja, Thomas jag har tagit huvudvärkstablett).
Nu börjar det dock bli lite bättre så jag satte mig och började rensa lite bland mina smultron så att de inte ska bli helt kvävda av gräs och ogräs.
Jag gjorde likadant ifjol och tycker nog att det blivit lite fler bär i år.
Mmmm MUMS!
Som tur är har jag en Vinis som håller ett vakande öga över mig och kollar så att jag gör det ordentligt.
Nu kom det dock en rejäl åskeskur igen så det var bara att springa in och ta en paus.
Sly och ponnyridning
Eftersom jag kom hem ganska sent inatt (runt 00.30) så tänkte jag ju givetvis att jag skulle passa på att sova lääänge nu när jag kan det. Men icke, 07.30 vaknade jag av någon anledning och kunde inte somna om.
Så efter en lugn start på morgonen gick jag ut och började rensa nere i hästhagen. Bonden vi lånar hagen av hade nämligen haft inspektörer som tittat på hagen och de hade inte godkänt den som bete för där var för mycket sly.
Så det var bara till att kavla upp ärmarna och sätta igång.
Så såg det ut när jag började och man kan tycka det är lite löjligt för det är bara allra längst ner i ena hörnan på en hage som är ganska stor. Men, men, alla konstiga regler som följde med EU är väl bara att följa va ? ;o)
Mitt på dagen gick jag in för lägga mig och vila en stund (eftersom det ju inte blev någon sovmorgon), men efter en stund kom granntöserna och frågade om de fick rida. Eftersom det var ganska varmt bad jag dem komma tillbaka senare när det svalnat av lite.
Så det var bara att gå ut och ta det sista i hagen så jag säkert skulle hinna med det innan de kom tillbaka.
Till slut hade jag fått bort allt.
Jag gick in och tog lite att äta och sedan kom tjejerna tillbaka, så fick de rykta lite och så gav vi oss ut på en runda. Det är nyttigt för mig också när de kommer och vill rida för jag måste följa med och leda dem så då får jag också motion.
Sampa blir ompysslad. De är tre stycken men den ena syns dåligt för hon hukar på andra sidan, och kratsar hoven.
Givetvis hade vi , som vanligt, sådan tur så att åskemolnen kom närmre och närmre och mullret blev högre och högre och när vi var nästan hemma igen så öppnade himlen sig!
Jag kan säga att jag hade nog inte en torr fläck på hela kroppen. Men det var så varmt och klibbigt innan så det var faktiskt ganska skönt.
När töserna hade tagit sig hem kröp Max och jag ner under täcket tills åskan hade dragit förbi.
Förra veckan när Thomas var hemma hade vi fårklipparen på besök, men Thomas hade ingen kamera så jag har inte kunnat lägga in bilder på det.
Men de ser så roliga ut när de är nyklippta......
Förra gången fåren skulle klippas tänkte vi att hur svårt kan det vara, och gjorde det själva. Jag är visserligen ganska stolt över att vi faktiskt lyckades få alla tre klippta men jösses! vad jobbigt det var. Inte nog med att det tog en hel evighet för oss, man fick grymt ont i ryggen också. Jag vågar knappt erkänna det, men trots att vi hjälptes åt tog det ca 45 minuter per får. Rekordet ligger på typ 1 minut och 20 sekunder eller så. :o)
För vår fårklippare tog det nog mellan fem och tio minuter om jag uppfattade Thomas rätt när han berättade.
Dessutom klippte han av all ullen i ett enda stycke så det ser ut som det ligger ett par, tre får på golvet nu när man tittar in där de stod.
Avslutningsvis för er som kanske (inte) undrar så lever blommorna i min rabatt fortfarande, väl skötta av svärmor som dessutom gett dem lite ny fräsch plantjord och gödsel.
Som ni ser så blommar även stäppsalvian (ja, jag har fusklapp) fint!
Nu ska Max och jag krypa ner under täcket igen för nu närmar sig åskan på nytt.
Imorgon är en ny dag och då ska hovis komma ut! Hoppas vi slipper åska!!
Så efter en lugn start på morgonen gick jag ut och började rensa nere i hästhagen. Bonden vi lånar hagen av hade nämligen haft inspektörer som tittat på hagen och de hade inte godkänt den som bete för där var för mycket sly.
Så det var bara till att kavla upp ärmarna och sätta igång.
Så såg det ut när jag började och man kan tycka det är lite löjligt för det är bara allra längst ner i ena hörnan på en hage som är ganska stor. Men, men, alla konstiga regler som följde med EU är väl bara att följa va ? ;o)
Mitt på dagen gick jag in för lägga mig och vila en stund (eftersom det ju inte blev någon sovmorgon), men efter en stund kom granntöserna och frågade om de fick rida. Eftersom det var ganska varmt bad jag dem komma tillbaka senare när det svalnat av lite.
Så det var bara att gå ut och ta det sista i hagen så jag säkert skulle hinna med det innan de kom tillbaka.
Till slut hade jag fått bort allt.
Jag gick in och tog lite att äta och sedan kom tjejerna tillbaka, så fick de rykta lite och så gav vi oss ut på en runda. Det är nyttigt för mig också när de kommer och vill rida för jag måste följa med och leda dem så då får jag också motion.
Sampa blir ompysslad. De är tre stycken men den ena syns dåligt för hon hukar på andra sidan, och kratsar hoven.
Givetvis hade vi , som vanligt, sådan tur så att åskemolnen kom närmre och närmre och mullret blev högre och högre och när vi var nästan hemma igen så öppnade himlen sig!
Jag kan säga att jag hade nog inte en torr fläck på hela kroppen. Men det var så varmt och klibbigt innan så det var faktiskt ganska skönt.
När töserna hade tagit sig hem kröp Max och jag ner under täcket tills åskan hade dragit förbi.
Förra veckan när Thomas var hemma hade vi fårklipparen på besök, men Thomas hade ingen kamera så jag har inte kunnat lägga in bilder på det.
Men de ser så roliga ut när de är nyklippta......
Förra gången fåren skulle klippas tänkte vi att hur svårt kan det vara, och gjorde det själva. Jag är visserligen ganska stolt över att vi faktiskt lyckades få alla tre klippta men jösses! vad jobbigt det var. Inte nog med att det tog en hel evighet för oss, man fick grymt ont i ryggen också. Jag vågar knappt erkänna det, men trots att vi hjälptes åt tog det ca 45 minuter per får. Rekordet ligger på typ 1 minut och 20 sekunder eller så. :o)
För vår fårklippare tog det nog mellan fem och tio minuter om jag uppfattade Thomas rätt när han berättade.
Dessutom klippte han av all ullen i ett enda stycke så det ser ut som det ligger ett par, tre får på golvet nu när man tittar in där de stod.
Avslutningsvis för er som kanske (inte) undrar så lever blommorna i min rabatt fortfarande, väl skötta av svärmor som dessutom gett dem lite ny fräsch plantjord och gödsel.
Som ni ser så blommar även stäppsalvian (ja, jag har fusklapp) fint!
Nu ska Max och jag krypa ner under täcket igen för nu närmar sig åskan på nytt.
Imorgon är en ny dag och då ska hovis komma ut! Hoppas vi slipper åska!!
Semestrar
Nu sitter vi här både jag och gubben och är lite halvslöa. Det har ju varit en otrolig värme ett par veckor nu, och trots att jag absolut inte vill klaga när vi äntligen får värme en svensk sommar så måste jag säga att det har definitivt varit ett gränsfall. Kanske till och med lite över gränsen.
När man springer här på asfaltplanen, med den nya byggnaden som reflekterar solen och dessutom gör att det fläktar mindre, så blir det VARMT. Och man är ju så illa tvungen att ge sig ut i solen när det kommer kunder.
Nåväl, nu märks det i alla fall att semestrarna har börjat så smått för nu har det börjat lugna sig något. Dessutom ska vädret bli lite ostadigare igen, det är väl ett tecken på att många har semester om nåt?! :o)
Här har det kommit en snabb omgång åska idag, men i början av veckan när sambon var hemma åskade det tydligen rejält. Tur att det inte var jag som var hemma för jag är hyfsat åskrädd. Max och jag brukar krypa ner under täcket tillsammans och stanna där tills det försvunnit.
Som tur är är det tydligen inte ofta det åskar direkt över vår lilla hemort, det brukar gå runt om.
Max har börjat få följa med upp nu igen när det inte är så mycket att göra, och han gottar sig riktigt ordentligt över att få vara med husse och matte.....
Tyvärr kan han ju inte vara med under riktig högsäsong eftersom vi inte hinner rasta honom då.
När man springer här på asfaltplanen, med den nya byggnaden som reflekterar solen och dessutom gör att det fläktar mindre, så blir det VARMT. Och man är ju så illa tvungen att ge sig ut i solen när det kommer kunder.
Nåväl, nu märks det i alla fall att semestrarna har börjat så smått för nu har det börjat lugna sig något. Dessutom ska vädret bli lite ostadigare igen, det är väl ett tecken på att många har semester om nåt?! :o)
Här har det kommit en snabb omgång åska idag, men i början av veckan när sambon var hemma åskade det tydligen rejält. Tur att det inte var jag som var hemma för jag är hyfsat åskrädd. Max och jag brukar krypa ner under täcket tillsammans och stanna där tills det försvunnit.
Som tur är är det tydligen inte ofta det åskar direkt över vår lilla hemort, det brukar gå runt om.
Max har börjat få följa med upp nu igen när det inte är så mycket att göra, och han gottar sig riktigt ordentligt över att få vara med husse och matte.....
Tyvärr kan han ju inte vara med under riktig högsäsong eftersom vi inte hinner rasta honom då.
